Som kund och anhörig delges jag i dag beslut om nya avgifter. Hemtjänst höjs 10 procent och måltid 17 procent. Är det verkligen en rimlig höjning? Beslutet innehåller ingen information till varför. Har man inte som kund rätt att få veta orsaken?
Den sammanlagda höjningen för dessa två avgifter uppgår till 10 000 kronor per år. En höjning på 10 000 kronor för en individ som inte längre kan påverka sina inkomster! Är det humant?
Vårt boende (privat regi) får absolut inte 17 procent uppräkning av det kommunala stödet för måltidskostnader. Vad går då mellanskillnaden till?
Min äkta hälft behövde till slut den här sortens vård, men den ekonomiska situationen blev en chock. Dubbla kostnader för allt – hyra, hemförsäkring, mat, hygien, telefon etcetera samt en extra vårdkostnad på det.
När någon drabbas svårt, hårt och oväntat av demenssjukdom blir också de anhörigas liv tufft. Man behöver stöd och hjälp – anhörigstöd. Sådant har en kommun skyldighet att tillhandahålla. Tack och lov för det! Men min anhörigkonsulent kan inte stödja mig i hur det ekonomiska ska gå ihop.
Vi lär oss att vara ansvarsfulla genom hela livet. Ha buffert för att kylskåpet måste köpas nytt eller att bilen går sönder. Ha försäkringar för olyckor, sjukdomar och oväntade händelser. Spara till barnen, spara till pensionen, betala skatt, hushålla och vara förnuftig. Men när ens partner alltför tidigt ”bestämmer sig” för att insjukna i en obotlig sjukdom, då är man ändå helt oförberedd och utan buffert.
Möjligheten att få bostadstillägg eller bostadsbidrag ska finnas, men fungerar inte i praktiken när det som i vårt fall finns en äkta hälft som fortfarande yrkesarbetar.
Så med en pension på garantinivå och en månadslön som ligger under svensk medellön ska vi nu hantera dubbla levnadskostnader och oväntade avgiftshöjningar tillsammans med den känslomässiga belastningen av sorg över en ofrivillig separation och förtvivlan över en destruktiv sjukdom.
I detta resonerande kan jag bara utgå från min/vår egen situation, beklaga mig över vårt eget ynkliga liv. Jag vet dock väl utifrån kontakter med andra i liknande situation att vi inte är ensamma om dessa omständigheter. Men tyvärr är var och en tvungen att strida för sin egen sak. Det finns ingen organisation som för en kollektiv talan. En del anhöriga orkar inte strida. En del sjuka har inte ens en anhörig.
Det måste vara ett stort systemfel när myndigheter kan ge sig på sjuka som inte kan försvara sig samt utsätter anhöriga för ytterligare stress och press!