Som anhörig till unga vuxna med funktionsnedsättning så har jag fått uppleva det mesta och alltid fått höra att detta skulle ju inte ha hänt och detta är så beklagligt att er ungdom har fått uppleva detta.
Som ungdom med funktionsnedsättning är det viktigt med personal med rätt utbildning.
Som ungdom med funktionsnedsättning behöver man ett nätverk av stöd.
Min son behövde ett LSS-boende och det är ju ingen självklarhet då man tog beslutet på en utredning som var sju år gammal. Men jag som förälder visste att han inte skulle klara att bo själv utan stöd. För jag trodde verkligen att personal på boenden har utbildning för dem som bor där, men nej där hade jag fel. De har undersköterskeutbildning.
Sonen fick boende där det redan fanns problem, men de fick vi inte veta förrän sonen hamnade bland fel folk. Sonen utnyttjades av kriminella.
Sonen mår sämre vill ta sitt liv. Då söker vi hjälp vid psykiatrin och en massa mediciner. Sonen får eget ansvar för sina mediciner av psykiatrin fast vi bad om medicinskt övertag för han ville ju dö och dosetten var full av beroendeframkallande mediciner.
Sonen överdoserar medicin, personalen följer med till psykiatrin man fyller upp dosetten med samma mediciner och ger den till sonen igen. Samma sak händer igen, sonen överdoserar dessa igen. Då reagerar psykiatrin, tar bort alla mediciner. Skriver ut sonen, han följs hem med personalen och sitter ensam i lägenheten med abstinens av alla beroendeframkallande mediciner och personalen går hem, man jobbar inte natt i detta hus för att det inte behövs. Ett hus med kriminella som tar sig in och sover i källaren.
Jag ringer LSS-handläggaren upprepade gånger. Zipmöten sker men inget händer. LSS-handläggaren tycker att det är normala misstag min son gör. Min son har blivit lurad av kriminella personer inget han hade valt om han hade förstått vad som hände när det hände.
Varför ska våra ungdomar som behöver stöd behöva utsättas för övergrepp efter övergrepp?
Sonen vill ha hjälp men det finns ingen som vill hjälpa då sonen börjat självmedicinera. Man bollas fram och tillbaka mellan psykiatrin och habiliteringen.
Sonen är rädd där han bor, vi ber om flytt. Han får inte flytta för att LSS-handläggaren och hennes chef har bestämt att där ska han bo. Han ska bo där han är rädd. Han måste medicineras för att klara av att vara i sin lägenhet där han mår dåligt. Är detta rimligt ? Att man återigen utsätter sonen för ett övergrepp.
Hur kan detta få ske ?