Kyrkan som en fast punkt sedan urminnes tid. Vi ser det på Gotland med sina 92 välbevarade medeltida kyrkor. En medelpunkt i var socken, på avstånd eller att träda in i. Kyrkorummet ger den ro, det lugn som många söker – ensam eller i gemenskap.
Orostider känner vi alltför väl: Ukraina, Gaza, Syrien. Men också Jemen, Sudan, Afghanistan. För att inte tala om flykt och fattigdom. Orättvisa klyftor i världen. Och klimatkrisen som drabbar var människa nu och framöver. Dessutom det faktum att människan våldför sig på sina medskapade – djur och växter, den biologiska mångfalden. Haven som förorenas. Det är som man inte inser att jordklotet har sina begränsningar. Inte förstår att dess resurser skall räcka generationer framåt. Inte förstår att människan är en del i en helhet. Att allt hör samman, cirkulerar. Föds, dör och återföds. Att år efter år få njuta av lövsprickning, blomprakt, flyttfåglar, rent vatten och gemenskap. Ett gott liv.
Kyrkotider är tider för var generation genom långliga tider. Det började tidig medeltid då kristendomen kom till Sverige. Kyrkor byggdes. Först små träkyrkor, sedan allt större och vackrare. Vi ser dem på Gotland som en historisk kulturskatt. Kyrkan mitt i byn. Ett riktmärke, en trygghet. Sverige må vara ett av världens mest sekulariserade länder, men det tycks ske en förändring. På senaste året har människor strömmat till kyrkan som medlemmar och som besökare. Ungdomar söker sig alltmer till religionen enligt den senaste ungdomsbarometern. Sökande efter en djupare mening, andlighet och gemenskap. Dessutom lockar kulturutbud med musik och konst. Kyrkan som en fast punkt i en orolig tid då nuet och framtiden svajar. När Regionen nyligen presenterade sin vision Vårt Gotland 2040 fanns inte ett ord om kyrkans kulturutbud som ändå är det enskilt största på ön. Handlar det om okunskap eller om beröringsskräck?
Kyrkan tar också ett socialt ansvar i samhället med verksamheter som Birkagården, sjukhuskyrkan, samtalsstöd, Gotlands Sjukhem.
Ett nytt år kommer till oss med förhoppningar, som alltid. Orostiderna gör sig fortsatt påminda. Men Kyrkotiderna ger den trygghet många har behov av. Kyrkan tuffar på som ett stadigt skepp genom seklers oroliga vatten. En inbjudande farkost.