Under november månad fick jag uppleva saker som jag aldrig varit med om tidigare (och nog hoppas slippa uppleva fler gånger). Måndagen den 2 november åkte jag med flyget från Visby till Bromma och sen vidare i taxi till Karolinska Universitetssjukhuset i Solna. Jag blev inskriven på hjärtavdelningen eftersom jag var där för en stor hjärtoperation.
Personalen på avdelningen kom och presenterade sig och sen kom narkosläkaren och även kirurgen, som skulle utföra operationen. Nästa morgon hämtade personalen mig klockan 07.30 och körde mig till operationssalen. Där träffade jag narkosläkaren igen och en del annan sjukhuspersonal, innan jag sövdes ned.
Under de cirka sju timmar, som operation tog att genomföra, byttes två hjärtklaffar (och ersattes av två som kom från en kalv), en del av kroppspulsådern togs bort och däremellan sattes ett rör till hjärtat. Detta för att blodcirkulationen ska fungera.
När operationen var klar kördes jag till intensiven och där fick jag sen ligga kvar ett dygn. Jag kan inte säga, att jag mådde särskilt bra då. Jag var vinglig, hade ont med mera.
Därefter fick jag komma tillbaka till hjärtavdelningen. Kirurgen kom dit och berättade, att operationen gått bra och att hon hade ringt till mina anhöriga och berättat det för dem. Första veckan hade jag mycket ont. Jag hade svårt att sova och satt för det mesta i en stol med fotpall och sov. Men jag började så smått kunna gå runt och ta mig fram, utan hjälp av personal. Jag kunde till exempel ta mig till matsalen själv.
En stor eloge till personalen. De var mycket duktiga och omtänksamma. Många av dem har invandrarbakgrund och de arbetar både som läkare, sjuksköterskor och undersköterskor. Jag är övertygad, att utan invandrare klarar vi i dag inte att ha bra sjukvård i Sverige.
Sju dagar senare fick jag åka till Visby lasarett med helikopter, även det en ny och spännande upplevelse. På Visby lasarett var jag sen i cirka två veckor. Även där har de mycket duktig personal. Jag säger att vi ska vara stolta över den svenska sjukvården. Jag är glad att jag lever i dag och tackar sjukvårdspersonalen för deras fina insatser.
Nu är jag hemma och inne i rehabiliteringen. Det kommer att ta några månader, men jag räknar att bli helt återställd.