I diskussionen om möjligheter och risker i det som AI kan göra, så blir ibland AI närmast en personliknande figur. AI ska ta hand om många nyheter, prata med desto fler, lösa andras uppgifter och svara på många frågor. Det får mig att fundera på AI:s föräldrar. Hur tänker de? Vilka värderingar har de?
Var förs utvecklingssamtalet och vem bedömer AI:s prestationer? Finns det betyg och någon slags individuell värdering utifrån några kriterier?
Dagens vardagsdiskussion bortser ofta från värderingar hos AI:s föräldrar. Att säga att risker och möjligheter finns räcker inte.
Vi behöver ha mer fokus på värderingar för AI användning i stort. Bara för att något är möjligt så kanske det inte är önskvärt? Eller så finns det klokare alternativ? Nyhetsrapporteringen om allt som AI kan göra och är möjligt, behöver ha mer källkritik, underlag och dialog. Bara enstaka röster på gatan i medier räcker inte. Det finns inga absoluta sanningar av svartvit karaktär, mer balans och nyanser behövs. Vidare efterlyses bilder av lärande i de många steg behövs för AI. Inte minst för alla berörda av utvecklingen, AI:s föräldrar och demokratiska företrädare med ansvar. Man behöver inte vara orolig för utveckling, för att ställa frågorna om vem AI tjänar? AI skulle uppskatta denna diskussionsinriktning. Några vill det i alla fall – så även i Almedalen?