”Vi har fattat ett styrelsebeslut om att vi är en killklubb och att det endast är killar som får träna med oss. Din dotter är inte välkommen att träna med den här klubben.”
Det var exakt det här svaret jag fick när jag glatt ringde IBK för att berätta att det fanns en potentiell ny medlem och höra om det fanns plats i ett lag med jämnåriga. Dottern som då var 7 år, ett litet barn, ville inget heller än att spela innebandy och att få spela innebandy med sina bästa kompisar, killarna i klassen. Dottern 7 år gammal var alltså inte välkommen att spela innebandy med IBK på grund av sitt kön. Hon var ju flicka och inte pojke.
Gissa om jag blev förvånad, upprörd, arg, ledsen, kränkt (känslorna var många) över det i mitt tycke djup märkliga och diskriminerande svaret jag fick.
Hur förklarar man ens för en 7-årig dotter att hon inte får träna med sina kompisar för att hon har fel kön?
Orden ekade i mitt huvud: ”Din dotter är inte välkommen att träna med den här klubben.”
Att Joakim Bandholtz har mage och hjärta att säga att det inte har varit något aktivt val att klubben blivit en pojkförening är ofattbart för mig
Jag minns tydligt och kommer förmodligen minnas lika tydligt resten av mitt liv hur vi pratade om lika rättigheter, jämställdhet och demokrati – 7-åriga dottern och jag – när jag berättade för henne att hon inte var välkommen att spela innebandy med IBK. Det var med förundran över hur det kunde vara möjligt för en idrottsklubb att tacka nej till en spelare på grund av kön vi båda konstaterade vi att världen är djupt orättvis och att det där med jämställdhet mest är fina bokstäver.
Vi konstaterade även att de där fina bokstäverna som finns i ordet jämställdhet inte gäller när det kommer till möjligheterna för en 7-årig tjej att få spela innebandy med sina kompisar i IBK.