Det finns ingen större floskel än ”det var bättre förr”. Men en sak som definitivt var bättre var hur folk valde att samtala med varandra. Jag var ung på nittiotalet. Då fanns en vilja till förändring i samhället. Samtidigt förväntades du inte vara perfekt. Det fanns en diskussion kring jämställdhetsfrågor och rasism. Var man än valde att ställa sig i politiska sakfrågor så fanns ändå en grundläggande respekt för varandra, en tro på ett gemensamt mål – ett jämställt samhälle.
Om någon sa eller gjorde något som ansågs inkorrekt, så möttes det med ett sakligt, proffsig och inte minst konstruktivt samtal. Det fanns utrymme att fela, att vara människa, men också att kunna förändra sig; just denna vilja till förändring var det viktigaste. Inte att du var ofelbar.
Något har dock hänt med debattklimatet. Det är råare, mer polariserat och med mindre utrymme för dialog. Jag tänker på den så kallade ”cancelled”-kulturen. I korthet betyder det att om du någon gång gjort något fel, så stämplas du för alltid. Personer förlorar sina jobb och hela sina liv för att någon hittat saker i deras förflutna, som inte är representativt för hur de är som människor idag.
Även jag möts av detta när jag engagerar mig. Jag tror på ett jämställt samhälle, jag älskar diskussion, jag älskar att vara med och påverka. Jag vågar inte det längre. Jag har gått ur alla föreningar jag varit med i (bland annat Amnesty och RFSL). Det är så många gånger jag blivit dömd antingen på förhand, eller utifrån någon sak jag sagt som jag egentligen inte menade något illa med. Istället för att döma – kom med ”input”, var konstruktiv! Jag vill så gärna veta, jag vill också vara en del av förändringen! För tjugo år sen var detta inget bekymmer.
Jag har till och med sett typexemplar av sexistiska, vita män som insett hur fel de betett sig, svalt stoltheten och bett om ursäkt. De var beredda till ändring, men blev istället avrättade offentligt.
Jag förstår att ni är frustrerade, ni vill att det ska ske förändring, och det NU (jag vill det också; under denna fasad som ser ut som en vit, heterosexuell medelålders man så döljer sig nämligen en minoritet). Men om vi ska komma någon vart så måste vi kunna mötas. Det måste finnas utrymme för samtal utan att man går till attack, vi måste kunna vara … ja, lite snällare mot varandra.
Med detta sagt vill jag även tipsa om låten ”Accidental racist” av Brad Paisley. Den sätter fingret på det jag försöker säga. Han och jag kan omöjligen vara den enda som upplevt detta bekymmer.