Det ska sägas direkt, jag lyssnar sällan på sommarpratarna. Varför, ja det är svårt att svara på. Kanske är jag ointresserad av deras livsöden, eller så väntar jag mig mer av dem.
Däremot är jag intresserad av hur man väljer ut pratarna. Särskilt i år med tanke på påstått folkutbyte, kriminalitet, utanförskap och allmänt elände i nationen.
I Sverige tar vi hand om varandra, proklamerar vår statsminister och höjer sin lön, vilket man kan förstå med tanke på de kärva tiderna. Mat och el kostar fortfarande.
Men, nu till ärendet. En genomläsning av vilka som ska sommarprata visar på en snedvridning av deltagare. Inte ens en snedvridning, utan rena haveriet, med tanke på vilka som ingår.
Naturligtvis skådisar, artister, sådana som uppmärksammats och inte minst författare och influerare. Den sistnämnda kategorin är alltså reklamare, människor som säljer produkter genom att bara vara, ungefär.
Det som är uppseendeväckande är frånvaron av cirka 99 procent av resten av Sveriges befolkning. Var finns de boende i utanförskapsområdena, på landsbygden, de människor som jobbar med att hålla Sverige igång, industriarbetarna, ja du kan nämna många yrken som inte blir representerade här.
Har de blivit tillfrågade om de vill berätta om sina liv, om hur svårt det kan vara att leva på låg lön, leva som svenskar med invandrarbakgrund, människor som ska ”bytas ut”, skickas iväg, inte finnas, människor som jobbar hårt för små ersättningar. Har Sveriges Radio frågat dem om de vill berätta om sina liv. Vad säger de nyblivna medborgarna?
Varför tror man på radion att de här människorna, en majoritet av svenskarna, inte har något att tillföra till berättelsen om Sverige? Landet som i politikernas ögon är världsledande i allt. Men inte i förståelse och humanitet.
Att kränga varor till medmänniskor är det finaste av allt och ska applåderas, inte sant? En mer representativ medverkan kanske gör att jag också lyssnar.