I dagens samhälle blir det mycket hårdare att vara människa med funktionsvariation eller annat som gör att man får svårare att säga ifrån. Vårt perspektiv får inte särskilt mycket utrymme bland alla upphandlingar och billighetsprinciper som är så dominerande i dag.
Jag är funktionsnedsatt och klarar inte att åka buss utan har fått beslut om färdtjänst.
Vi är många som behöver denna tjänst, från barn till mycket gamla som av olika skäl inte klarar annat sätt att ta oss fram.
Många kan säga ifrån när något går fel men tyvärr är de flesta utan förmåga att hålla på att ringa och använda alla ”smarta” talsvar som kommunen kallar ökad tillgänglighet. Vi har underbara chaufförer, några av dem har jobbat länge med att ta hand om att vi ska kunna ta oss från punkt a till punkt b och de kan oss utan och innan.
De känner till våra behov och hur vi fungerar. Jag kan märka att chaufförerna har fått en orimlig arbetsbörda eftersom de får ägna mycket tid åt att ringa beställningscentralen och kämpa med ofta orimliga körscheman när det egentligen är meningen att de ska köra oss. Hade de inte varit så engagerade hade alltihop kraschat.
Jag skrev ett medborgarförslag och fick till svar från tekniska nämnden att vi har en bra färdtjänst. Det ska jag meddela att de är mycket ensamma om, de som inte utnyttjar den. Vi betalar in våra färdtjänsttaxor och vad får vi för det? Inget av det vi har rätt till i alla fall. Tjänstemännen som sitter där med plånboken tycker att vi bara ska hålla käften och betala och chaufförerna bränns ut och snart känner vi inte igen en enda av chaufförerna för ingen vill riskera sin mentala hälsa med en sådan arbetsbelastning.