När konventionen nu fyller 50 år, konstaterar vi att världsarven befinner sig under starka och konkreta hot på flera håll. Det är därför viktigt att vi samlas och agerar för deras bevarande, på det internationella, nationella liksom det lokala planet.
När Världsarvskonventionen antogs år 1972, lyftes det ömsesidiga beroendet mellan natur och kultur. Man kom överens om att skydda jordens mest värdefulla natur- och kulturmiljöer från förfall och förstörelse samt bidra till deras återuppbyggnad. Vissa platser är helt enkelt så betydelsefulla för hela mänskligheten att det internationella samfundet behöver värna om dem gemensamt.
Det finns i dag 1 154 världsarv i 167 länder varav 15 i Sverige. De skiljer sig utifrån typ av kultur- och naturvärden, men det som gör dem världsunika är att de är enastående och representativa platser. I dag ser vi dock hur många av dem hotas av naturkatastrofer, exploatering, krig och klimatförändringar.
I världsarvet Hansestaden Visby byggde människorna under medeltiden en muromgärdad handelsstad som hade sin höjdpunkt under sent 1200-tal. Den levande staden har vidareutvecklats i takt med tiden genom en ständig anpassning vad gäller form och funktion.
Sverige ska bevara och tillgängliggöra sina världsarv för nuvarande och kommande generationer. Visby behöver utvecklas på ett hållbart och motståndskraftigt sätt för att stå emot och återhämta sig från påfrestningar från till exempel klimatförändringar och ändrade socio-ekonomiska förutsättningar.
Det är en förutsättning för att staden ska förbli en plats att bo i, verka i och besöka. Visby har en naturlig attraktionskraft som vi ska värna om och ta tillvara för att staden ska kunna överlämnas till kommande generationer.
Tack vare noggrann dokumentation och uppföljning av världsarvens utveckling, kan klimatpåverkan och samhällsförändringar uppmärksammas i realtid. På så sätt kan världsarven liknas vid kanariefåglar i gruvan, som varnar oss för det som är på väg att ske.
Det finns en inneboende kraft i idén om ett gemensamt arv bortom nationernas gränser. För att inte mista detta behöver vi alla samlas och ta ansvar för världsarvens utmaningar både nu och i framtiden.