1. Du måste arbeta kvällar och minst varannan helg, ofta beordras du in på ledig helg, eller beordras du att jobba kväll efter dagpass då det ständigt fattas personal.
2. Lönen är minst sagt usel.
3. Det är så svårt att få tag i vikarier att man anställer människor som varit helt otänkbara som vårdpersonal för 5-10 år sedan.
4. Man inför ett kontrollsystem där personalen har alla arbetsuppgifter inlagda i en mobiltelefon, gärna med tidsangivelser när och hur lång tid arbetsuppgiften får ta.
Det finns inget utrymme för toalettbesök, samtal när någon är ledsen, hålla en orolig hand eller annat oväsentligt mänskligt trams. Huvudsaken är att chefen har koll så latmaskarna är effektiva och gör sitt jobb.
5. Just det, latmaskarna som bara sjukskriver sig hela tiden, det får vi råda bot på, vi anställer någon från Försäkringskassan, hen ska nog kunna piska fart på den hypokondriska personalen, tvinga dem berätta varför de är sjuka, det är ju inte riktigt lagligt men det struntar vi i och kom ihåg, sorg är ingen sjukdom, iväg och jobba med sig bara, kanske kan ni gråta ikapp med den ledsna pensionären som är uthungrad efter mänsklig kontakt.
6. Byt utarbetade chefer så ofta det går, mister du en står dig tusen åter.
7. Handledning, vad är det? Här är yrket vi hanterar svårt sjuka, förtvivlade anhöriga, våldsamma missbrukare, utåtagerande dementa och människor som avlider genom att knyta näven i fickan och tyst streta på.
8. När du arbetat ett helt yrkesliv i denna fantastiska bransch och pensionen hägrar är din kropp slut. Det värker i varenda led, du haltar dig fram och har svårt att knäppa knapparna i din jacka, anhöriga har svårt att skilja på dig och vårdtagarna, du är sliten, slut. På APT pratas det om hälsosatsning, eget ansvar att träna och vara rädd om sig. Du tänker… Träna… Var skulle jag hitta ork, tid, kraft?
Det är väl ändå konstigt att det ska vara så svårt att få personal till äldreomsorgen?