Fem månader har nu passerat sedan Sverige och Finland ansökte om medlemskap i Nato. Det var ett historiskt beslut som kommer att förstärka den säkerhetspolitiska stabiliteten i vårt närområde.
Det har dock funnits och fortsätter att finnas en tydlig skillnad i Finland och Sveriges förhållningssätt till medlemskapet. Finland valde genom tydlighet, tidig dialog och en öppenhet för alternativen att leda processen medans Sverige mer eller mindre fick backa in i ansökningen. Finland har dessutom tydligt aviserat att man inte ansöker till alliansen med några förbehåll eller krav för att visa på en god vilja. Sverige har i detta avseende dessvärre valt en annan väg.
I en tid när Europa rustar upp och länder som Danmark river upp förbud mot basering av amerikanska trupper väljer Sverige att införa restriktioner mot kärnvapen och basering av Natotrupper. Medan det är lätt att hitta länder, inklusive inom Nato, som vill undvika en spridning av dagens kärnvapen är det desto svårare att en anledning till varför vi borde förbjuda våra allierade husrum på P-18. En basering av brittiska, danska eller norska soldater på Gotland skulle stärka försvaret av ön, öka interoperabiliteten och förbättra vår övningsverksamhet. Liknande baser skulle även kunna stärka vår militära förmåga i Nordkalotten och södra Sverige.
Efter att anslutningsprocessen är klar kommer dessutom samtliga baser i Sverige de facto bli Natobaser. Det är därför svårt att se vad landet tjänar på detta säkerhetspolitiska ställningstagande. För att visa på en god vilja och för att förstärka Sveriges säkerhetspolitiska position borde vi anta samma inställning som Finland. Tillåt permanent Natobasering, låt P18 få fler utländska kollegor och utnyttja Nato-medlemskapet till det yttersta!