Insändare: Varför ska barnen förlora sin föräldrar totalt?

Ja Jonas Niklasson (ordförande i individutskottet) och Hanna Ogestad, chef för individ- och familjeomsorg, det låter ju både bra och rätt men samtidigt vet jag att det inte förhåller sig så i praktiken och när någon ifrågasätter så hotas de till tystnad eller så hänvisar man till sekretess. 
Förvånas allt som oftast av försvaret av handläggare och deras agerande men ingen lyfter det faktum att utbildningen till socionom saknar så stora delar av vad som ingår i yrket. 
Det saknas delar runt barns utveckling, anknytning, diagnoser och missbruk. Det finns ingen enhetlig begreppsanalys så man vet inte ens vad man pratar om när man omhändertar barn på grund av bristande föräldraförmåga, och det bedöms av unga nyutbildade personer som ofta inte ens hunnit skaffa egna barn. 
Tänker ibland att om en bra föräldraförmåga är 100 procent och en förälder klarar 60. Varför ska barnet förlora de 60 procenten för de 40 procenten som brister? Varför inte stötta upp i de 40 procent som saknas? Särskilt med tanke på att samhället ofta gör ett sämre jobb då de tar över genom att börja omplacera barnen. (Barnombudsmannens årsrapport 2019). 
Ena stunden omhändertas barn ifrån sina föräldrar med hänvisning till dålig anknytning. Men samtidigt omplaceras barn ifrån sina familjehem där de växt upp och har all anknytning med utan att man tar hänsyn till det alls. 
Sedan saknas vetenskapliga utredningsmetoder vilket Martina J ifrån Centern lyfte under veckans öppna utfrågning i riksdagen. BBIC är ingen metod utan bara ett verktyg för att se att det mesta är med. Men det visar inte hur. Det är vetenskapliga metoder som säkerställer att det blir rätt. Barn ska inte förlora sina föräldrar på grund av tyckande eller tänkande utan på fakta och med hänvisning till vetenskap. 
Det är bara att konstatera att vi har långt kvar innan barnperspektivet blir mer än ett fint ord på pappret och ska något förändras krävs mer än försvar av det som inte fungerar.