Det finns en risk att Visby kommer att tas bort från världsarvslistan om de värdefulla fastigheterna kommer att ägas av ett fåtal personer som endast ser dessa byggnader som spelpjäser i deras imperium.
Ett världsarv är en kultur- eller naturmiljö som är så värdefull att det är en angelägenhet för hela mänskligheten. Det är en plats, ort, miljö eller objekt som på ett alldeles unikt sätt vittnar om jordens och mänsklighetens historia.
När ett världsarv en gång kommit med på den prestigefyllda världsarvslistan garanteras det skydd och vård för all framtid. Det finns all anledning att vara stolt över våra gemensamma världsarv, men också anledning till oro.
Många av dem hotas av förstörelse och förfall därför har världsarvslistan inrättats. Därför bör de värdefulla byggnaderna som finns i Visbys innerstad och som ligger till grund för att Visby finns med på världsarvslistan inte få ägas av ett fåtal personer eftersom det urholkar möjligheten till ett bevarande av vårt kulturarv i framtiden.
Utvecklingen är mycket skrämmande, det infinner sig många frågetecken varför och hur dessa kulturmärkta byggnader över huvud taget kan köpas och säljas utan någon som helst insyn ifrån Region Gotland, länsstyrelse och Landsarkivet i Visby eftersom de borde ha det yttersta ansvaret så snart en fastighet ska säljas.
Det bästa vore att Region Gotland själv går in och köper upp de fastigheter som ingår i världsarvsarkivet och återställer ordningen så att vi med stolthet kan säga att denna unika stad tillhör oss.
Vårt kulturarv är ingen handelsvara utan ska bevaras och vårdas så som det är bestämt av Unesco. Den 9 december 1995 togs Hansestaden Visby upp på Unescos världsarvslista som ett kulturarv att bevara för hela mänskligheten, nutida och kommande generationer.
Men hur ska det kunna ske om Visby kommer att ägas av ett fåtal personer? Detta är en av de viktigaste frågorna som borde ligga högst upp på agendan och tvångsinköp bör införas omedelbart för de fastigheter som nu befinner sig i bolag som ägs av ett fåtal personer.
Det är med stor sorg som vi har fått stå med bakbundna händer och bara få se på hur den ena efter den andra kulturbyggnaden försvinner från vårt kulturarv.