Det är inte enkelt att förutspå framtiden. Jag försöker ändå tilldela partiledarna några framtida citat.
Jag inser inte varför det skulle var något att glädjas över att personer, som redan är rikare än någon som har behov av att vara, skulle kunna fördubbla sin konsumtion av sådant som ger liten eller ingen tillfredställelse annat än som symboler för rikedom. (Nooshi Dadgostar, 2022?)
Det är bara i mindre utvecklande länder som ökad produktion fortfarande utgör ett viktigt mål: i de mest utvecklade länderna behövs istället jämnare fördelning. Om jorden förlorar sin ljuvlighet genom obegränsad tillväxt av rikedom och befolkning, bara för att kunna hysa en större men inte lyckligare befolkning, så hoppas jag innerligt för eftervärldens skull att människorna kommer att nöja sig med ett stationärt tillstånd lång innan de av nödvändighet kommer att tvingas till det. (Per Bolund, 2023?)
Det behöver knappast påpekas att ett stationärt tillstånd av kapital och befolkning inte innebär ett stationärt för mänskliga framsteg. (Ulf Kristersson, 2024?)
Det kommer att finnas lika mycket utrymme som någonsin för kultur och sociala framsteg, lika mycket utrymme att förfina konsten att leva, och mycket större sannolikhet för att så sker när kampen för överlevnad inte längre upptar all energi. (Annie Lööf, 2025?)
Också det tekniska vetandet kommer att kunna utvecklas lika framgångsrikt, med den skillnaden att istället för att enbart tjäna syftet att få förmögenheter att växa så kommer de industriella framstegen att minska behovet av arbete.” (Magdalena Andersson, 2026?)
Kanske är det så framtiden ser ut. Säkert är dock att alla uttalanden ovan är från 1848. Av 1800-talets mest inflytelserika liberala ideolog och nationalekonom John Stuart Mill.
Det finns en obekväm sanning i sin analys. Att tillväxten måste gå över till ett stationärt tillstånd om vi vill inte förstöra förutsättningar för vårt liv på vår begränsade planet: Det globala utsläppet har ökat kontinuerligt år för år (trots enorma förändringar inom grön teknik, miljölagstiftning samt beteendeförändringar) med väldigt få undantag: Endast när den globala ekonomiska aktiviteten avstannade på grund av kriser (senast 2020 i följd av coronarestriktionerna) minskade koldioxidutsläppen. De allra flesta förstår nog redan att det inte är möjligt att minska utsläppet utom att bromsa ner den ekonomiska tillväxten.
Trots detta finns ännu inget riksdagsparti som öppet ifrågasätta tillväxtideologin.
Vem kommer bli först?