Replik på insändare ”Driftsformen är inte avgörande” (GT 19/2).
Rolf Öström (M) konstaterar i sin insändare, tillsammans med Johan Malmros (C) samt Sara Lidqvist (KD), att det inte är ”en bra idé att kräva att det ska finnas ett exakt antal undersköterskor som jobbar på avdelning vid en viss tidpunkt på dagen, eftersom behoven kan skifta stort beroende på vilka personer som bor där.”
Vad kan vi utläsa av detta påstående?
För det första: Öströms politiska utgångspunkt visar sig klart och tydligt i det skrivna.
En människosyn kan anas, där våra äldre i behov av vård- och omsorg fortsättningsvis ska kategoriseras utifrån sitt specifika vård- och omsorgsbehov. Hur ska denna urskiljningsprocess gå tillväga? Vem eller vilka ska utföra den?
För det andra: Vad kommer vi att uppnå med denna rangordning av människors grundläggande behov?
Får vi i Öströms värld så småningom uppleva äldreboenden där du tvingas gå igenom en klassificering inledningsvis, för att sedan placeras utifrån den aktiva hjälp du behöver?
Somatiskt sjuka bildar en grupp för sig med x antal anställd personal. Demenssjuka bildar sin grupp med x antal anställda och så vidare.
Öström vill fastslå att kvalitet inom äldreomsorg i första hand skapas mellan ”den som hjälper och den som tar emot hjälpen.” Det ger jag honom en poäng för.
Dessvärre framträder en bild, där den som kan tala för sig själv även blir den som kan kräva sin rätt till god vård och omsorg, mänsklig samvaro, aktiviteter. Den som däremot mist förmåga att föra sin talan, också riskerar att mista sin rätt till ett värdigt omhändertagande.
Det blir till sist en fråga om vem som drar vinstlotten. Vem får uppleva en vård med kvalitet? Vem blir sittande med nitlotten i sin hand?
Ett samhälle skapas där den starkare överlever. Det vi får vara med om i Öströms egenhändigt hopsnickrade världsbild, är inget annat än en rejäl härdsmälta.