”Välkommen till Återvandringståget. Du innehar en enkelbiljett. Nästa stopp, Kabul!" Tobias Andersson – Sverigedemokraternas rättspolitiska talesperson
Vi blir färre som ska försörja flera och står redan inför en arbetskrafts- och kompetensbrist som hotar vår välfärd. Att jag tar äldreomsorgen som exempel nedan är för att det är där jag har min empiriska erfarenhet. Insändaren är skriven i perspektivet hela landet – inte endast lokalt på Gotland.
Sverigedemokraterna behöver innan 11 september tydligt redovisa sina avgränsningar, distinktioner och antal i sitt urval av passagerare på Återvandringståget. För mig är frågan avgrundsdjupt oroande. Jag vet vilket enormt arbetskraftsbehov det finns inom äldreomsorgen och idag är personalresurserna är otillräckliga för att fylla en god omsorg för alla äldre. På sikt står vi inför än större bekymmer. Vi har mängder av anställda inom svensk äldreomsorg med utländsk bakgrund.
Samhället består av flera delar än de skjutningar som misspryder våra löpsedlar och där Sverigedemokraterna hämtar sitt bränsle i invandrarfrågor. Samhället arbetar timme för timme och minut för minut för att upprätthålla en välfärd för våra äldre.
För 15 år sedan arbetade jag i en stockholmsförort inom hemtjänsten. Oftast var jag den enda svenskfödda på mina kvällspass. Det har tyvärr inte blivit ett mer attraktivt yrke genom åren. Min erfarenhet är att många av de äldre varmt uppskattade den utländska arbetskraft som utförde deras insatser.
Det är orimligt att tro att vi ska kunna bemanna hela äldreomsorgen med endast svenskfödd personal. Därför är Återvandringståget en extremt viktig valfråga – vilka ska få stanna och vilka ska få en biljett? Var ligger er numeriska gräns för att antalet platser på Återvandringståget inte totalt havererar den redan hårt ansträngda äldreomsorgen?
Jag kan inte få ihop den otydliga och diffust beskrivna bilden av Återvandringstågets samhällsnytta mot bilden av bemanningsbehovet i välfärden.