Vi går sönder lite mer varje dag.
Åtskilda och ensamma
i ett industrialiserat sönderstressat samhälle.
Självständighet till den milda grad att ingen längre vågar be om hjälp.
– ingen orkar hjälpa.
Hinner inte hjälpa
då alla har fullt upp själva att klara av utmaningen;
– självständig och stark.
Vi har pumpats fulla av så många intryck
att våra stressade hjärnor inte klarar av att sortera mera.
Vi hinner inte längre
känna
reagera
älska vare sig oss själva än andra.
Vi lever åtskilda
från varandra
med ett berg av materiell egoism emellan oss.
Där tröstande kramar till ett barn
ersätts med prylar.
Där mysiga vällagade middagen ersätts med färdigmat framför tv:n i bästa fall
(Glöm inte vinet för satan).
Vem valde det här livet?
Vi mals in i det från 1 års ålder där separationsångest från förälder suddas ut heltid på ett dagis
till emotionell avstängdhet.
Vem valde det här livet?
Där livet ikring oss suddas ut medan jakten på ekonomisk överlevnad och välfärd kvaddar oss ända in i kaklet.
Jordklotet skövlas sönder
bit för bit varje dag
Skogar, hav och luft
Antarktis smälter
skogar brinner upp
maten vi äter är giftig och näringsfattig.
Industrin matar fram vapen
och länder rustar till krig.
Vi drillar soldater till försvar
våra söner och bröder,
unga män som tvingas hårdna ytterligare
för att döda eller dödas.
Men vem startar kriget?
Vem säger att vi måste döda varandra?
Spränga sönder det människor byggt upp?
Ekorrhjulet spinner vidare
och vi blir bara mer och mer osynliga...
Jordklotet tynar bort...
Och vi med det....