Senast jag var i högmässan i Stenkumla var vi sex deltagare, en vanlig söndag. Och vi är rätt gamla. Så ser det nog ut för huvudgudstjänsten i öns kyrkor.
Av Gotlands en gång starka frikyrklighet är inte mycket kvar. Kapellen är sålda. Nu skrivs dess historia. Få ungdomar konfirmeras, det betyder att få har en relation till kyrkan och kan tänka sig att bli präst. Vi har prästbrist.
Det finns andra berättelser. I Stenkumlas församlingsblad finns en bild av de 30 (!) ungdomar som konfirmerades i år. När OD från Uppsala sjöng var domkyrkan nästan full. Jag var med på ett Nicodemussamtal i domkyrkan under Almedalsveckan, ett samtal mellan präst och två partipolitiker. Mässa efteråt. Många unga människor gick fram till nattvard.
Här ser jag två tendenser.
Eva Zetterberg skrev i en insändare att konstnärer och politiker borde få predika i kyrkan. De skulle dra mer folk än prästen. Det är en utveckling som alla församlingar sett länge. Det går fint att samla folk till konserter, konstutställningar, framträdande av någon känd person.
Den andra tendensen då.
När jag läste teologi i Uppsala upptäckte jag den allmänkyrkliga mässans djupare innehåll. Inte hade medeltidens svenskar så stora kunskaper om Bibeln och dogmatiken. Men de fann tröst och gemenskap i mässans ständigt upprepade mysterium. Det som reformationen tog ifrån dem, tillsammans med bilderna, helgonen, gudstjänstens skönhet. Under stort folkligt motstånd, det tog ett århundrade att genomdriva ortodoxin.
Folket fick svarta kappor, kala kyrkorum och långa predikningar. Kunskap och rationalitet passade Gustav Vasa och den bildade klassen. Reaktionen blev att några sökte en varmare andlighet, pietister och baptister till exempel.
Men nu är vi vid slutet för både kyrka och frikyrklighet. Tycks det som. En föreläsare i Uppsala uttryckte frikyrklighetens inverkan rätt drastiskt: den lämnade förbränd mark efter sig. Vanan att gå i kyrkan var borta, men frikyrkans krav på personligt gudsförhållande blev för tungt.
Det finns kanske ingen väg tillbaka. Men några upptäcker den enkla mässan, den gemensamma nattvardsgången. Svenska kyrkan har närmat sig de stora kyrkornas gudstjänstformer igen. Det kan vara så att den gemensamma riten i sig är ett djupt mänskligt behov. Den allmänneliga kristna kyrkan har under 2000 år erbjudit sitt svar på det behovet.