En dålig arbetsmiljö och allt annat än schyssta villkor råder. Patienter kommer i kläm. Politiker och tjänstemän verkar inte förstå vari lösningen ligger. Att ta sitt ansvar som arbetsgivare.
Jag har jobbat i sjukvården i hela mitt 53-åriga liv. Sedan 25 år tillbaka arbetar jag som distriktssköterska. Jag har älskat att gå till jobbet. Att kunna hjälpa en medmänniska till bot, lindring eller bara ökad trygghet har gjort mitt jobb enormt meningsfullt.
Detta delar jag med många kollegor över landet. Mitt jobb är dock inget kall. Det är ett yrke som kräver 3–5 års universitetsstudier och att ständigt vara alert och närvarande. Dels av respekt för den jag möter, dels för att det ska vara patientsäkert.
Jag har många kollegor som liksom jag är med i Vårdförbundet, det fack som organiserar sjuksköterskor, barnmorskor, röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker. Vårdförbundet är just nu i konflikt med Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) och Sobona.
Konflikten bottnar i att vi tröttnat på orimliga villkor. En vardag där man inte vet om man kommer kunna sluta i tid och därmed hinna till föräldramötet i barnens skola. Eller om man kommer att kunna vara med på kalaset i helgen för att man istället blivit inbeordrad till övertidsarbete. Igen.
På många arbetsplatser är det inte självklart att få fyra veckors sammanhängande semester. Många av Vårdförbundets medlemmar har valt att gå ner i arbetstid för att undvika att bli sjuka. Vi betalar med vår hälsa och vår fritid.
De högst rimliga krav Vårdförbundet nu ställer handlar om en långsiktig lösning med fokus på schyssta arbetsvillkor. Det handlar bland annat om stegvis arbetstidsförkortning, hållbara scheman och sammanhängande semester. Något SKR och Sobona anser vara orimligt.
Vi vill ta ansvar för framtidens sjukvård, men inte på vår hälsas bekostnad. Vem tar ansvar för oss?