Att känna sig trygg. Att känna sig hörd. Att känna sig sedd. Att känna sig behövd. Att vara omtyckt/älskad. Att känna sig värdig i sin tillvaro och vardag. Att få känna sammanhang. Att få vara inkluderad. Att få sin hunger stillad. Att få sin törst släckt. Att slippa smärta. Att behandlas som en jämbördig individ.
Visst låter det fint?!
Men det finns inga pengar. Det finns ingen personal.
Sorgligt att inse, sorgligt att påpeka, att detta kan vi inte ge oss själva när behovet är som störst. När vi blir gamla och sjuka. För då är vi utlämnande till vad politikerna bestämt är skäligt leverne. Bestämt är att vårt arbete ska effektiviseras med mer teknologi, mindre personal, mindre pengar.
Vi inom äldreomsorgen gör vårt yttersta för att vända ut och in på oss själva för att hjälpa dem som behöver oss. Vi saknar kollegor, vi saknar återhämtning, vi saknar att bli sedda och hörda.
Det finns inga pengar. Det finns ingen personal.
Detta samhälle som våra äldre varit med och byggt upp. Skapat och hoppats på ett värdigt avslut i livet. De får tyvärr inte mycket tillbaka för sin insats.
För det finns inga pengar. Det finns ingen personal.