Det senaste året har vi påmints om hur viktigt det är att välfärden fungerar både i kris och till vardags. Pandemin har synliggjort brister som funnits länge. Arbetsvillkor och löner inom många av våra viktigaste yrkesgrupper matchar inte ansvaret som ligger på sjuksköterskor, undersköterskor eller pedagoger. Äldreomsorgen och omsorgen om funktionshindrade har alltför länge styrts av sökandet efter kostnadsminskningar. Det har fått stora konsekvenser under pandemin. Människor har bokstavligen dött i onödan. På Gotland har vi på flera sätt klarat oss bättre men brister finns även här.
Under många år har vi kämpat med att lyckas finansiera den sjukvård och äldreomsorg som behövs på Gotland. Vi har länge varit överens över partigränser om att staten måste ta ett större ansvar för de merkostnader vi har för att bedriva vård på en ö. I väntan på det har vi varit tvungna att flytta stora summor till sjukvård och äldreomsorg från framförallt skola och förskola. Det har varit nödvändigt, men inte bra på sikt.
Under pandemin har partierna på riksnivå varit överens om att satsa betydligt mer på vård och äldreomsorg. Bland annat har Vänsterpartiet varit med och pressat fram stora satsningar utöver det som regeringen beslutat. Det är bra och skulle kunna innebära fler anställda inom sjukvård och äldreomsorg. Tyvärr är alla satsningar hittills för kortsiktiga. Behoven i vården och omsorgen försvinner inte för att pandemin ebbar ut. Dessutom väljer alliansen på Gotland att mitt i en kris lägga en budget med över 100 miljoner kronor i överskott. De pengarna behövs i verksamheterna. De verkliga behoven i vården, äldreomsorgen, skolan och förskolan är större. Det kan verka ansvarsfullt att ha en ordentlig buffert i kristid – men den bästa buffert vi kan ha är en välfärd som förmår ge det stöd som var och en behöver och att personalen i välfärden orkar jobba vidare även efter krisen.
Vänsterpartiets budget för 2022 utgår ifrån att vi måste investera nu för att få en bättre framtid. Varje barn som inte får en trygg uppväxt och en bra skolgång riskerar ohälsa och utanförskap. Det är en skuld i mänskligt lidande men också i pengar som är långt mycket större än kostnaden för förebyggande insatser. Det är väldigt oroande att se hur de barn som har störst behov drabbas hårdast av alliansens besparingar.
Det går inte att spara sig ur en kris som förvärrats av en underfinansierad välfärd. Vi måste bekosta det vi vet gör samhället tryggare och starkare.