Det har varit några utspel gällande kalkbrytning de senaste dagarna, som får mig att fundera. Hur mycket ska det få kosta oss att ett multinationellt företag bryter ut vår berggrund och förvandlar den till bindemedel i betong? I GA den 14/11 (s 4) återfinns en artikel där Cementa föreslår vissa förändringar rörande tillståndsprocesser. En idé är att ta bort möjligheten för ”vissa myndigheter” att överklaga. (Vilka? På vilken grund? Vem ska göra urvalet?)
Vidare anser Cementa att det bör prövas om inte regeringen kan få avgöra frågan direkt? Motiv till detta skulle då vara att Cementa bedriver ”särskilt samhällsviktig verksamhet”. Cementa anser sig uppenbarligen bedriva en verksamhet som är så viktig att alla synvinklar på dess effekter inte behöver belysas. Detta är graverande och väcker frågor om företagets inställning till mänskliga rättigheter.
Idag 15/11 skriver GA (s 4) om den nya elkabel mellan fastlandet och Gotland, som behövs för att Cementa ska kunna elektrifiera sin verksamhet på sikt. Kabeln beräknas kosta tre miljarder. Tänk lite på detta. Tre miljarder ska vi betala för att Cementa ska få ta vår berggrund för en spottstyver.
Sammantaget betyder detta att vi ska förenkla tillståndsprocessen för Cementa och betala för att de ska ta vår berggrund på ett klimatsmart sätt. Är det inte dags att vi gotlänningar sätter ner alla fötter vi har mot denna rovdrift? Elkablar kan prissättas, men det kan inte vatten, förstörd miljö och förstörda livsbetingelser. Jag skulle säga att dricksvattenframställning, odling av mänsklig föda och djurhållning är ”särskilt samhällsviktig verksamhet”. Dessa verksamheter kan vi inte leva utan. Vi kan inte sätta dessa livsviktiga värden på spel för att omvärlden försöker pådyvla oss ett nationellt ansvar för Sveriges betongproduktion.
Så var det jobben som ständigt hålls upp som en röd flagga och splittrar oss gotlänningar. 2012, för tio år sedan, hade Cementa 280 anställda. I dag, 2022, har de 230 anställda. Hur många tror du de har 2032?