Finansministern duckar och pekar ut sin fiende, kärninflationen. Något ansvar för Sveriges medborgare har hon uppenbarligen inte. Varför har vi en regering om inte det är det första ansvaret? Det var inte länge sedan förra ekonomiska krisen var och vi förstår fortfarande inte.
Men så, äntligen, tar hon initiativ till träff med matjättarna. I övrigt hänvisar hon till vårbudgeten. Men det är ju nu som folk behöver stöttning.
I EU bygger man vidare på sin mur, antalet flyktingar ska begränsas, helst till noll. I Sverige stiftas lag på lag som ska göra livet surt för dem som inte förtstått arbetslinjen. Ut ska dom och inga ska komma in. Men in ska vi i Nato, det verkar vara det enda som statsministern jobbar för.
Hjärtlösheten är skrämmande.
Vi springer i vårt ekorrhjul. Jobba mer, uppfinn mer. Kärnkraft hit och AI dit. Vi irrar runt och hoppar på varje nytt uppslag som ”förklarar” hur vi ska komma tillrätta med klimatet.
Man undrar varför, jo för att vi ska jobba mer, ingen ska leva på bidrag, pensionsåldern ska höjas, vårt arbetsliv ska bestå av robotar, maskiner, elektricitet och klassresor, en marknad som inte tar hänsyn till annat än sig själv.
Vi uppfinner och uppfinner, dysfunktionella elmarknader, en matmarknad som i Sverige är ett oligopol. Vi har privatiserat sönder tågtrafiken, vi sabbar skolan, vi nonchalerar äldreomsorgen och vi förstör förutsättningarna för vården.
Människor söker sig till stadsmissionen när mathandlarna gör rekordvinster. Varför kan bankerna göra miljardvinster varje kvartal när en del människor inte har råd med sitt boende?
Facket har redan gett upp löneförhandlingarna av någon slags solidaritet. Med vad?
De välbeställda, företagen, regeringen, eller? Nej, för att inflationen kan förvärras.
Varför går profiten alltid före människors behov?
Vi irrar omkring utan att veta varför, vi har inga planer för framtiden mer än att varje land i väst försöker undfly sitt ansvar för klimatläget.
Ledarskribenter förklarar för oss att det inte är någon fara med ojämlikheten och samtidigt är mer jämlikhet en förutsättning för att vi ska komma någorlunda ”helskinnade” ur klimatkrisen.
Och där, vad har vi tänkt oss? Business as usual eller ett värdigt och fint liv? Elbilar och kärnkraftverk? Men sedan då? Är det någon som tror att vi kan lyckas?
Kanske med en app?