Eller är det så att man på landsbygden drivs in till Visby genom politiska beslut?
Vi har inget emot Visby som stad, eller folk som väljer att bosätta sig där. Men vi börjar bli genuint trötta och ledsna över att hela tiden, på grund av politiska beslut, behöva kämpa för vår existens på landsbygden. Det lättaste hade kanske varit att flytta till Visby för då behöver man inte bry sig.
När vi efter akademiska studier valde att flytta hem till ön igen visste vi båda att vi vill bo på landet med närhet till naturen. Men vi insåg snabbt att det inte var så enkelt att hitta ett hus på landet och att arbeten för oss i princip enbart fanns i Visby.
Vi hade lika gärna, eller kanske hellre, jobbat på Hemse eller i Klintehamn om vi kunnat välja. Men möjligheten finns inte eller är väldigt liten om man inte vill vara egen företagare. Därför blev det en socken med pendlingsavstånd.
När barnen sen ska börja skolan finns kanske vår sockenskola inte kvar längre. Vad blir då enklast för oss, att köra en omväg för hämtning/lämning innan vi ska till arbetet? Eller att placera barnen i Visby där vi ändå arbetar?
Om barnen ändå blir tvungna att sitta en timme i skolbussen kanske de hellre åker en halvtimme i bil till Visby? När barnen ändå går i skola i Visby kanske de är lika bra att välja ett idrottslag där med sina skolkompisar? Efter det är steget kanske inte så långt till att också bosätta sig där.
Att tro att en skolnedläggning inte påverkar landsbygden är naivt. Det är tacksamt att ta till argumentet att det finns för få lärare när man behöver spara. Varför är det så få som vill bli lärare? Kanske beror det på att arbetsmiljön i skolan inte varit bra på grund av att det sparats för mycket.
Det är också naivt att tro att det inte påverkar att plocka bort den lilla samhällsservice som finns kvar. Det ska sparas pengar, men hur mycket pengar finns det kvar att spara på landsbygden? När tar politikerna sitt ansvar för landsbygden? Och när börjar man tänka långsiktigt?