Enligt en färsk studie från Tyskland så har stödet från allmänheten för klimataktivism minskat. Både P1 Morgon och Adam Yngves ledare i Svenska Dagbladet – ”Aktivisterna skadar klimatfrågan” – drar höga växlar på studien men missar målet. Aktivism är ingen popularitetstävling, det är ett nödvändigt svar på frånvaro av kraftfulla beslut.
När politiker i regeringsställning och media inte tar klimatfrågan på allvar, skapas aktivism som ett svar på passivitet. Om allmänheten vill slippa bli störd av aktivism måste regeringen fatta aktiva beslut i linje med Parisavtalet. Tillika att media axlar det ansvar som fri press innebär. Om internationella överenskommelser respekteras behövs ingen aktivism, då kan medborgarna ägna sig åt att ställa om sina liv.
Det saknas ett tydligt ledarskap, nationellt och internationellt, som fångar upp de skarpa varningar som kommer från Copernicus Climate change service i EU, WHO, FN, IPCC och annan aktuell forskning. När inte vetenskap och överstatliga organ tas på allvar av politiker i regeringsställning uppstår ett glapp mellan den del av allmänheten som på allvar sätter sig in i klimatkrisen och beslutsfattande politiker.
När Folkhälsomyndigheten inte agerar, trots WHO:s varningar, och regeringen lägger ner miljödepartementet, skickas signaler till den stora massan: Det är ingen fara, det är bara aktivisterna som är jobbiga och missledda.
Det är svårt för gemene man att känna sympati för något som de upplever bara förstör deras vardag.
Samtidigt har delar av den unga generationen gett upp. De får lära sig om hur jordens resurser sinar men det enda de ser är att bensinbilar är billigare än elbilar. Inga tvingande lagar som stoppar vårt fossilberoende instiftas och inga beslut som stoppar oljelobbyn. Klimatet blir för stort. För globalt och svårgripbart.
Unga människor behöver känna hopp och framtidstro.
När regeringen duckar för klimatfrågan blir det legitimt att vara passiv. Ju mer passivitet som breder ut sig hos flertalet, desto starkare och desperatare blir aktiviteten hos de som förstått hur bråttom det är att agera. Passivitet föder aktivitet i en evig balansakt.
Vi har reaktionärer och populister i maktställning, oförmögna att fatta de radikala beslut som Parisavtalet kräver.
Törnrosasömn är farligt lockande i tider som dessa, frågan är om klimataktivisterna kan bli den prins som klättrar över muren och väcker medborgarna ur sin politiska djupsömn.
Matilda Bergström, Rebellmammorna
Sofia Svedhammer, Rebellmammorna
Martin Enström, Rebellpapporna
Amelie Bendz, Extiction Rebellion
Esther Hauer, Scientist Rebellion