”Inte konstigt att en fastighetsägare ser rött” menade Mats Linder på ledarplats i Gotlands Allehanda häromsistens. Länsstyrelsen är en bromskloss, påstår han och skriver vidare att den ”gör allt den kan för att stoppa 50 nya bostäder, för att skydda världsarvet mot ett hot som bara existerar i dess egendomliga föreställningsvärd.”
Ja både länsstyrelse och region kan upplevas som bromsklossar för ”The Big Five”, fastighetsägarna som för närvarande köper allt de kommer över i världsarvet för att förmera sitt kapital.
Men trots allt. Visby är ett världsarv och ska bevaras för evinnerliga tider. Att utmärkelsen inte bara dubblerat besöksnäringen utan också innebär förpliktelser. Att 200 fastigheter är byggnadsminnen med både ut- och invändiga restriktioner för att husen ska skyddas om de är. Varje fastighetsägare har skrivit under och godkänt.
Visby är så värdefullt att det är en angelägenhet för hela mänskligheten att bevara för framtida generationer. Det är en unik plats som berättar om människans historia. När platsen finns på Unescos världsarvslista ska den garanteras skydd och vård för all framtid.
Ansökan gjordes en gång av Gotlands kommuns högsta ledning tillsammans med landshövdingen. Det var Staten som formulerade skydd och restriktioner och Regeringen som lämnade in ansökan till UNESCO som sedan beslutade.
Få städer är världsarv. Det förpliktigar. Restriktionerna gäller, både vad gäller själva världsarvet (innanför murarna) och utanför, skyddszonen, ”Bufferzone”.
Det finns platser i världen som struntat i detta, som hamnat på listor som anger att världsarvet är i fara och som sedan utesluts.
Man kan tycka vad man vill om att Visby är världsarv, att besöksnäring och kryssningstrafik växer så det knakar och att fastighetspriser rasar i höjden. Det går förmodligen att åtgärda, exempel från andra världsarvsstäder visar på det. Men länsstyrelse och region har regler att följa, staten har beslutat, och tills vidare måste faktiskt vinstsugna fastighetsägare acceptera det som gäller (de själva eller dem de köpt av, har ju tidigare godkänt). Eller som i det här fallet istället ”utveckla fastigheter i Stockholmsregionen”, som hen bedömer som enda alternativet för sin ekonomi.