Såväl GA som GT har nyligen publicerat insändare som ger uttryck för krisen i skolan. Den är inte specifikt gotländsk utan generell i Sverige. En S-regering genomförde med stöd av V kommunaliseringen, vilket lade grunden till barnens olika förutsättningar utifrån vilken kommun de tillhörde. Den växande bostadssegregationen och en alltför generös friskolereform triggade olikheterna mellan olika kommundelar inom varje kommun. Vid samma tid – i början av 90-talet – genomfördes det fria skolvalet. Föräldrarna kunde nu välja vilken skola deras barn skulle tillhöra såväl bland kommunala som fristående skolor. Detta kom att utnyttjas av de välbeställda men i mycket liten utsträckning av mindre bemedlade familjer. Marknadskrafterna var satta i full rullning.
I den konkurrensutsatta skolan växte betygsinflationen till men för den likvärdiga skolan och barnens kunskapsutveckling. Skolans kompensatoriska uppdrag åsidosattes. Integrationen försämrades när de sociala mötesplatserna för barn från olika samhällsgrupper blev färre, vilket inte enbart drabbar skolan utan hela vårt samhälle.
Ett förändrat samhälle, fler barn med växande individuella behov och lärarnas sjunkande status sammanföll olyckligtvis med nämnda utveckling och organisation av skolan. Sparbetingen växte, och lärarna fick allt svårare att finna gehör för äskade behov för barnens väl. Oron i skolan växte i takt med den växande segregationen och i takt med allt frekventare förbiseende av barnens behov.
För den utomstående är det då lätt att lägga skulden på eleverna eller för all del också på lärarna. Den i dagarna avgående partiledaren och förre skolministern 2006 till 2014 tog båda felskären. Han fångade upp en allmänpolitisk opinion utan förankring vare sig i pedagogikens värld eller i skolans verklighet. Han missbedömde såväl elevernas vilja att lära som lärarnas förväntningar och krav. Skolministern trodde att han skärpte kraven, men han glömde bort barnen. Denna borgerliga låsning kom under lång tid att prägla och sätta bromsklossar för svensk skolutveckling.
Skolans bristande förmåga att se till alla barns behov och möta dem med tillräckliga resurser för deras sociala- och kunskapsmässiga utveckling är en starkt bidragande orsak till lärarflykten och till den lärarbrist vi ser i dag. I den uppkomna röran har alltför mycket fokus lagts på lärarnas lönenivå, samtidigt som man hamnat fel vad gäller lönedifferentieringen mellan olika lärargrupper. Det tidigare öppna debattklimatet hukar sig under en lägre takhöjd, varför insändare om skolan gärna kommer till uttryck anonymt.
Framtidens skolutveckling behöver byggas utifrån forskning och pedagogisk kompetens och ha sin utgångspunkt i barnens behov och i skolans arbetsmiljö.