När jag växte upp var respekten för de äldre en självklarhet, de hade fött upp mig, lärt mig det jag kan, jag är tacksam för det. I dag, som farfar och morfar, har jag en känsla att respekten för ålder och erfarenhet inte är så viktig.
Jag har ännu en del färdigheter i behåll, färdigheter som mina barn och barnbarn gärna utnyttjar, eller ska jag säga att jag mycket ofta hjälper till? Ja, det låter bättre så.
När jag hjälper till, så är det något som anses av mina barn och barnbarn som en självklarhet, ibland får jag ett tack, men oftast inte, det ska bara vara så. Någon nytta ska de ju ha av sin gamla farfar/morfar.
Om jag någon gång skulle be något av mina barn eller barnbarn om hjälp med något som jag har lite svårt med, till exempel uppdatera datorn, hugga lite ved, klippa min lilla gräsmatta, så VILL DOM HA BETALT, I PENGAR! Min pension är kanske hälften av vad de har i nettolön. Är detta en värld fler än jag lever i?