Många säger sig vara bekymrade över hur världsarvet Visby förvaltas idag, vilket i sig är en intressant diskussion. Det är framför allt antikvarier och de som varit inblandade i att Visby innerstad utsågs till världsarv som är upprörda. Men det är samtidigt de som påverkat och förändrat mest, och borde därför ha lite mer förståelse för hur andra ser på kulturarv. Även länsstyrelsen verkar ha daterat vad som är betydelse för världsarvets status, och anser sig veta vad som är kulturarv eller inte. Är det hur Visby innerstad såg ut 1995 efter de omfattande förändringarna som är den statiska normen för världsarvet, eller ska staden vara ”levande”?
Kulturarv är politik, det visade sig inte minst när man arbetade för att införliva Visby innerstad i Unescos världsarvslista. Marita Jonsson och politiker drev igenom att 200 hus skulle skyddas trots att de flesta var byggda på 1800-talet. En medeltidifiering av de yngre husen gjordes också för stora summor, delvis som ett arbetsmarknadsprojekt.
Det råder olika åsikter om vad som är kulturarv och kulturhistoriskt viktigt och omistligt. Om man drar det till ytterlighet; är det nattklubben där jag träffade min partner 1980, eller en tusenårig bildsten? I många fall handlar kulturarv och historia om projekt där turism, lokal ekonomi och politik väger minst lika tungt som historiskt värde på rent vetenskaplig grund. När det gäller Visby världsarv verkar det vara en mycket snäv kategori människor inom myndigheter som tagit patent på tolkningen av verkligheten.
Byggnadsordningen för Visby innerstad är extremt komplicerad och ställer stora krav på den som ska renovera. Men egenartat nog ger den knappast någon vägledning alls för den som ska bygga nytt. Den är också helt öppen och ställer inga krav på vilka verksamheter som bedrivs inom fastigheterna.
På senare tid har genomförts en omfattande hotellifiering, med eller utan tillstånd. Stora verksamheter som Gotlands kommun och länsstyrelse har flyttat ut. Gentrifiering och investering är också omfattande på grund av priserna på bostäder och fastigheter. De här flytande förändringarna har enligt min mening större påverkan än enstaka byggnader, men är svåra att sätta fingret på. Det har visat sig vara enklare att ifrågasätta ett enskilt objekt än att diskutera helheten och vem som har tolkningsföreträde av vad som är kulturvärde och arv - och på vilka grunder.