Jag har varit en vecka på cancerrehabilitering Sfären i Stockholm. Det var i april 2017 som jag har diagnostiserad med ALL (leukemi). Efter väntan på ett drygt ett år har jag kommit på rehab.

Men jag blev ledsen och arg när jag fick höra att Sfären ska stängas i mars 2020. Den veckan gav mig så mycket både fysiskt och psykiskt. Hur tänker politikerna som inte går genom denna fasansfulla cancerresa, med biverkningar, smärta och suicidala tankar och så vidare. Hur tänker de när de gör val mellan cancerdrabbade och IS-terrorister? De sist nämnda får rehabilitering till normalt liv som bostad, körkort och arbete...

Vi drabbade av cancer väntar varje dag på överlevnad till nästa dag. Vi får inte hjälp med rehabilitering. Vi vill också få chans att rehabiliteras till bättre liv, för just nu är chansen att leva normalt liv begränsad. Får vi någon chans? Jag tänker på alla drabbade och deras anhöriga och hoppas på en chans till det bättre.