I en värld där den internationella rättsordningen ständigt undermineras utav olika ledare som hävdar att makten ska gå före de lagar och regler vi gemensamt kommit överens om, måste Sverige söka stöd i allianser med andra demokratier. Vi som litet allianslöst land kommer aldrig ensamma kunna stå upp mot Putins Ryssland eller Xis Kina, den som hävdar motsatsen är i bästa fall naiv i värsta fall korkad. 

Sedan 2008 och kriget i Georgien har vi kunnat se hur Putin gång på gång har försökt och försöker utmana den internationella rättsordningen. Genom den olagliga annekteringen av Krim, påverkningskampanjer i demokratiska val och gasledningen Nordstream 2, försöker han undergräva det internationella rättssystem Sverige tar för givet och som vi är helt beroende av för att kunna upprätthålla vårt öppna samhälle. 

Det samma gäller Kina, som länge varit världens största diktatur men snart också är världens största ekonomi. Den positionen kommer ge landet ännu mer makt. Vilket innebär att kommunistpartiet kommer kunna för en alltmer offensiv politik mot omvärlden, med fler investeringar och genom dem ett ökat inflytande över länders politiska utveckling. 

Gemensamt för både Ryssland och Kinas regimers agerande är därför att de inte enbart försöker tysta regimernas motståndare inom landet, utan nu också vill utmana den rättsordning demokratier byggt upp under decennier. Där det inte är den starkaste som vinner vid en konflikt utan den som har rätten på sin sida. En maktförskjutning som om den realiserades skulle göra Sverige mycket utsatt, eftersom vi bygger hela vår säkerhet på icke-bindande avtal och en förhoppning om en fredlig omvärld. 

Det är en politik som inte längre fungerar och som inte gjort det på länge. Istället för att fortsatt hoppas på vackert väder bör Sverige ta steg för mer samarbete i Europa och världen. Dels genom att gå med i NATO men också genom att öka våra försvarsanslag till två procent av BNP. Utöver det bör vi bidra till mer samarbete inom den europeiska unionen och vara pådrivande för en gemensam försvars-och säkerhetspolitik som ger en regional stabilitet. För när vi bidrar till andras säkerhet bygger vi vår egen.

Om dessa satsningar ska kunna ge effekt måste de genomföras inom en snar framtid, Sverige ligger redan långt efter när det kommer till försvars-och säkerhetspolitiken och vi har inte råd att vänta ytterligare. Det kräver en regering som sätter demokratin och medborgarnas säkerhet i första hand, inte en som vänder bort blicken och fortsätter tro att neutralitet och inte motstånd är det bästa skyddet mot ickedemokratiska krafter.