Ibland är det ett friskhetstecken att man kan avslöja och erkänna att man har kunskapsluckor.

Det visar Gotlänningens ledarskribent Eva Bofride i sin ledare den 11 oktober när den grymma sanningen når henne att våra svenska grisar skickas till döden med tortyrliknande metoder innan de slaktas. 

En veterinärstuderande som besökte ett slakteri slog larm om den brännande tortyr och ångest som grisarna utsattes för. Effektivt och billigt, men utan tanke på djurens upplevelser. 

Men förvånande är att hon som ledarskribent, och därmed kan ses som lantbrukarkollektivets röst i flera sammanhang, inte någonsin eller någonstans nåtts av vetskapen om vilka metoder som används inom slakteriet för att avliva djur. 

Förra året slaktades drygt 2, 5 miljoner grisar i Sverige. För att göra processen tydlig; när de ska slaktas drivs de in i en hisskorg, sänks ner i ett schakt med koldioxid för att bedövas, där de kämpar för att ta sig ur hissarna då koldioxiden ger kvävningskänslor, svår smärta och ångest. 

Enligt uppgift kan det ta upp emot en och en halv minut i gasen innan de blir medvetslösa. Det är en vidrig, plågsam metod som funnits i de svenska slakterierna ett antal år.

Mot den metoden har djurskydds- och djurrättsorganisationer samt ideella organisationer seriöst protesterat i flera år. Håller med Eva Bofride om att även konsumenter av griskött borde höja sina röster i protest mot djurmisshandeln. 

Liksom en undran;  var finns protesterna från alla som levererar sina djur till slakterierna?