Insändare: Slut med långbänken – amnesti nu

Bill Eriksson skriver om ännu en afghansk familj som utvisats (GT, Åsikter, 15 febr. 2020). Fem år i Sverige, undan förföljelse i hemlandet, sedan stopp: Migrationsverket avslår deras asylansökan. Inte tillräckliga skyddsskäl, säger man. Verket tycker att det går bra att utvisa till ett land samtidigt som UD stoppar oss andra från att resa dit. ”Med anledning av säkerhetsläget avråder utrikesdepartementet tills vidare från alla resor till Afghanistan.” Dubbelmoralen är monumental.

Bill Eriksson skriver att ”historiens dom över svenska myndigheters behandling av flyktingar från Afghanistan kommer att bli hård”. Det har han rätt i. Vi drar på oss en moralisk skuld som är outhärdlig. 

Dessutom motverkar vi våra egna intressen med dessa plågsamma och orimligt dyra utvisningar. De som kom hit år 2015 talar nu svenska, många har jobb, andra är i utbildning. Det är unga, driftiga personer, som bidrar till att bemanna hemtjänsten och åldringsvården och som startar företag. 

Sedan 2015 har vi betalat flyktingboenden, kurser i svenska, dagersättning, utbildningsplatser. Nu kastar vi dessa investeringar i sjön. Det är vettlöst. Om vi ger amnesti till dem som kom 2015 betyder det inte att vi inte kan ha en ordnad invandring framöver. 

Att köra iväg dem som rotat sig här, och som nu är med och bygger vårt samhälle, är lika omänskligt som korkat.

Det enda mänskliga och kloka är att ge dem som kom 2015 permanenta uppehållstillstånd så att de äntligen får ro i sina liv och kan bygga den framtid de påbörjat här.