Före jul fick sex barn på Gotland var sitt brev från polisen med en kallelse. Barnen är mellan sex månader och 14 år och de skulle infinna sig på poliskontoret för ”samtal om ditt ärende!”
Hade de gjort något brottsligt? Nej, deras ”brott” är att de har haft oturen att födas i familjer som har afghanskt ursprung.
Jag gick med en av familjerna till polisen, en skrämmande upplevelse för den lilla familjen. I det lilla förhörsrummet väntade tre personer från gränspolisen och en tolk.
”Ni har fått en rättssäker bedömning och beslutet är att ni ska utvisas”, sa de.
Vi som arbetar med dessa frågor vet att bedömningen inte är rättssäker! Det har betydelse vilken handläggare, tolk, advokat och nämndemän de får. Samma skäl kan få helt olika bedömningar.
Migrationsverket säger, att visst är det farligt i Afghanistan men det finns områden som är säkra, dit kan ni åka! Afghanistans flyktingminister sa i en intervju före jul att det absolut inte finns några säkra områden i Afghanistan.
Vad har hänt med vårt land, som varit känt för medmänsklighet? Hur kan det ha blivit så, att vi nu vill utvisa små barn till vad FN anser vara världens farligaste land, ett land där det varje dag dör eller lemlästas nio barn? Barn som är födda här. Barn som talar perfekt svenska, som går på förskola och i skolan. Som bara vill vara barn och bara vill leva!
Att utvisa barn till Afghanistan bryter mot flera artiklar i FN:s Barnkonvention som nu är svensk lag. Till exempel säger artikel 3: ”Barnens bästa ska beaktas i alla beslut som rör barn.”
Familjerna har nu varit här i snart 4,5 år. De har upplevt krig och förtryck, de har gjort stora ansträngningar för att ta sig hit. Vandrat över bergen, en del har blivit beskjutna, andra slagna under vägen, de har åkt i livsfarliga gummibåtar över Medelhavet, vandrat genom Europa och till slut kommit fram till det land, som de hört skulle vara så bra för deras barn. Här har avslag följt på avslag, tills de nu kallats till gränspolisen för att deras ärende ska diskuteras. Det känns som att mötet går ut på att få dem att resa till Afghanistan frivilligt eller att de ska bli så skrämda att de ser sig tvungna att ge sig av härifrån, åter på flykt till ett annat land.
Vid två tillfällen har jag tagit upp frågan om de afghanska barnfamiljerna med statsminister Stefan Löfven. Hans svar var: ”Det är inte jag som bestämmer, det är Migrationsverket!”
Jag har också talat med Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik som säger: ”Det är inte vi som bestämmer, det är politikerna!”
Så fortsätter de att skylla på varandra medan barnen och deras föräldrar lider!
Låt Sverige åter bli ett land för medmänsklighet och solidaritet! Sluta utvisa till Afghanistan – världens farligaste land! Ge dem amnesti!