Sten Sandberg som häromdagen skrev i GA om Nato har nog något av rubrikens både och. Defaitismen – uppgivenhet att inte förmå sig att vilja försvara sitt land och sin familj – men en obändig vilja att bekämpa väderkvarnar i form av Nato och ”krigsindustrin”. Don Quijote såg just väderkvarnar som fientliga jättar men Sten Sandberg har en modernare världsbild att bekämpa. Tron på jättar delar de antagligen. I sin debattartikel sveper han så brett och så utan sans och måtta att det är svårt att ta hans argument på riktigt allvar. Kanske ett sista uppgivet försök att övertyga proselyterna om något dessa redan insett saknar verklighetsförankring.
Eftersom både Mats Linder och Marie Dahlén i sak bemött herr Sandberg lämnar jag hans något udda åsikter och ska försöka bena ut några vanliga missförstånd gällande vårt försvar. Defaitismen gömmer sig bakom okunniga och vilseledande påståenden. Defaitisten påstår ofta att ”det är meningslöst att försvara sig”. Den uppgivne ser Rysslands mycket stora krigsmakt i ett isolerat och koncentrerat anfall på vårt land.
Ett sådant scenario är absolut inte realistiskt. Ryssland kan enbart avdela begränsad del av sin krigsmakt. Huvuddelen måste finnas för det egna försvaret av landet och i beredskap att sättas in på olika platser både i närområde och andra delar av världen. Har vi då en försvarsmakt som ges möjligheter att återta sin tidigare krigsavhållande effekt så når vi den kapacitet och styrka som ger en klar tröskeleffekt. Angriparen ser då små möjligheter att lyckas bekämpa och inta delar av vårt territorium utan att tvingas binda alltför mycket av sina resurser. Gör han bedömningen att det krävs stora insatser av trupp, flyg och marina enheter tvekar han och avstår. Risken bedöms helt enkelt för stor att fastna i långdragna och förlustbringande strider varvid andra länder hinner reagera och intervenera på vår sida. På vår sida står sannolikt Nato. Dessutom med säkerhet om vi redan tagit steget att bli medlemmar. En bättre försäkring kan vi inte få.
Vad krävs då av oss för att kunna skydda familj, vänner och landet? Framför allt att vi tar oss samman och ger Försvaret de pengar som behövs. Vi lägger i jämförelse med andra Europeiska länder ner på tok för lite (knappt en procent av BNP) för att kunna återta vår tidigare förmåga. En dubbling borde ske inom de närmaste fem åren. Då kan vi räta på ryggen, se till att våra soldater och sjömän har den bästa materiel som går att få med utbildning, övning, vapen, stridsfordon, luftvärn, artilleri, flyg, marina enheter och med en trygg förvissning om att främmande soldater knappast kommer på tanken att försöka skrämma oss till underkastelse.