Det fortsätter. Kriget. Vapnen. Våldet. Det fortsätter just nu.
Afghanistan är inget säkert land. Och ändå fortsätter svenska myndigheter att skicka dit barnfamiljer. Till ett land där bomber dödar urskillningslöst. Även människor som har rotat sig på vår ö, på Gotland, drabbas. Barn som gått – och borde gå – på våra skolor. Barn som blivit till välsignelse i sina sammanhang. Som blivit våra barns vänner. Som blivit, liksom andra av deras kompisar, till våra ungar.
De skickas ”tillbaka” nu med sina föräldrar, oavsett hur skadade och sårbara alla är. Och oavsett faktumet att våra egna myndigheter utfärdar resevarningar och kallar hem personal därifrån.
Två argument återkommer i myndighetskontakten. För det första erkänner migrationsverket inte tazkiran, den vanligaste och ofta enda id-handlingen, som ett giltigt bevis för en människas identitet. Så det blir avslag på avslag. Men när ett myndighetskrav blir omöjligt att uppnå är det varken lämpligt eller rättssäkert. Och i de fallen då identiteten är bevisat hänvisar man för det andra till att våld och död inte sker i alla delar av Afghanistan samtidigt. Att det är tillräckligt säkert för en människa att vistas där. Man betvivlar inte att hot och våld har drabbat dessa människor. Men man är ändå beredd att skicka tillbaka dem till ett land som nästan dagligen drabbas av nya självmordsattentat eller övergrepp.
Dit skickas barn från Gotland. Just nu.
Varför vägrar Sverige erkänna att Afghanistan är ett land i krig? Varför nekas dess flyktingar asylrätten? Är det för att slippa erkänna att de militära insatser som man har stött under hela sexton (!) år inte har lett till fred? Handlar det om livshotande stolthet: att vägra erkänna ett fundamentalt misslyckande?
För de militära insatser har misslyckats på många plan. De har varken uppfyllt de kraven riksdagen ställde 2002, eller uppnått de målen som man har satt inom det internationella samfundet.
Det finns självklart en önskan hos de enskilda soldaterna och tjänstemän att bidra till minskad våld. Det finns lovvärda insatser från olika länder för att få till stånd diplomatiska samtal. Och det finns förstås ingen enkel lösning, varken här eller i någon annan djupgående konflikt.
Men det minsta man kan begära – och som många begär – är att Sverige erkänner det allvarliga läget i Afghanistan. Att sluta med denna livshotande stolthet som hävdar ”säkerhet” i ett krigsdrabbat land. Och att sluta skicka dit våra ungar.