Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hur tänker du förälder som låter ditt barn åka i sin vagn med ansiktet mot det okända i stället för att få ha ögonkontakt med dig - sin absoluta trygghet? Kan du förstå att du skapar oro i barnet i stället för att ge det din närhet? Kan du förstå att barnet, när det ännu är så litet inte är redo att möta den okända världen på det sättet? Kan du förstå att du har fått en gåva som är helt beroende av din kärlek, ditt förstånd, din godtycklighet, din erfarenhet, ja allt gott som du en gång förhoppnings fått. Ta vara på den, förvalta den så att ditt barn kan möta världen med trygghet i stället för rädsla och osäkerhet. Älskar du ditt barn överallt annat så ge det tydlighet och gränser för då ger du det det absolut bästa.
