En insändare (15/1) pekar på helt riktiga missförstånd i svenskan på grund av populära sånger. Som gammal språklärare vill jag ändå klargöra något om ordet sjungom. Det är inte någon dativform som påstods.
Sjungom var första person pluralis, imperativ av verbet sjunga. Ordet användes - förmodligen helt naturligt - när vi för så där ett par sekler sedan böjde verben i pluralis: vi sjunga, I sjungen och de sjunga. I imperativ - uppmaningsform - hette det sjung (till en person), sjungom (om vi skulle göra det) och sjungen (till flera).
Alltså: Sjungom studentens lyckliga dag blir översatt till dagens svenska: Låt oss sjunga om studentens lyckliga dag. Det står senare i visan: Låtom oss fröjdas i ungdomens dagar. Samma verbform.
Alla de gamla verbformerna fanns faktiskt ännu kvar i 1917 års bibelöversättning. Studentsången framfördes första gången 1852 och jag antar att versen redan då lät rätt tillkrånglad, men det var ju poesi.
Dativformer däremot hör till substantiv och adjektiv. Det är sant att de ofta slutade på -om i dativ i den gamla svenskan.
Exempel är uttryck som vi kanske ännu kan höra: i doldom, i lönndom. Prepositionen i styrde dativ i den gamla svenskan, precis som till styrde genitiv: till skogs, till lands.
Vår dåvarande grammatik hade stora likheter med dagens tyska. Det hade varit intressant att få höra den svenskan talad på riktigt!