Hela mitt liv har jag känt att jag inte passar in. Jag har varit ett särfall som överlevt mer än som var meningen men det har stannat vid den vetskapen.
Jag har alltid levt med en fot på sjukhuset just för att min problematik varit så svår att hantera och allt jag velat känna var trygghet och att hemma är där jag ska leva mitt liv och att klara så mycket som möjligt i öppenvård.
Ja, jag vet att min autism är mycket svårbedömd och man har tidigare bara sett det jag klarar av men det som jag har haft svårt med har jag tvingats kompensera på mitt eget sätt eller så har sjukhuset alltid varit en tillflyktsort.
Nu när jag snart fyller 50 har jag äntligen hittat hem här på Hemse och jag bor på ett fantastiskt boende med otroligt kompetent personal som verkligen tycker om det de gör och gärna går ett steg extra för att vi ska känna oss trygga.
Jag har börjat jobba på en daglig verksamhet som ligger huset intill där jag bor och då vet jag ju att om jag mår dåligt går jag bara hem en stund. Min erfarenhet av vårdcentraler tidigare har varit mycket traumatiska men i går var jag hos en enormt bra läkare där och han skulle snart sluta men han tog ansvar som läkare för att inte göra mitt trauma ännu värre utan nu ska jag ha kontakt med en sköterska som ska hålla i ett tryggt team runt mig bestående av läkare, sjukgymnaster och alla vårdkontakter jag skulle behöva!
Äntligen kan jag ägna min kraft åt att leva efter min fulla potential istället för att hela tiden på egen hand parera allt vad min autisthjärna ställer till med.
Att flytta till landet, till lugnet och ron här på Sudret var verkligen vad min stressade själ behövde och människorna här ler mot varann och man pratar med varann så nu ser jag bara fram emot att växa och utvecklas som människa och jag är så oändligt tacksam att jag äntligen hittat tryggheten, någonstans där jag inte längre behöver vara rädd för morgondagen.