Att kontanter behövs i ett fungerande samhälle blir alltmer uppenbart. Nu är frågan på agendan även bland forskare och försvarsexperter. Men när vaknar våra beslutsfattare?
Politiken överlät frågan att styra och hantera betalningssystemet till våra storbanker 2005. Eftersom bankerna inte tjänar pengar på att hantera kontanter men i högsta grad gör det när det gäller att håva in kortavgifter behöver man inte vara Einstein för att räkna ut vad som skulle ske. Som alla monopolister valde självfallet storbankerna att på allahanda sätt prioritera kortbetalningar och göra livet betydligt surare för kontantbetalande.
Kort, Swish och andra elektroniska betalningssätt är ofta både praktiska och attraktiva. Problemet är bara att stora grupper medborgare ställs åt sidan som ”olönsamma” när digitaliseringen slår till. Marknadens triumf över politiken kan synas vara total.
Vi i Kontantupproret påtalade att stora grupper ställs utanför, kriminaliteten med kapade identiteter tilltar liksom bedrägerier med mera, men lite talade vi för döva öron. Politiker från nästa alla partier duckade frågan och hänvisade till allahanda utredningar som ”skulle ta tag i frågan”. Sedan inträffar i närperspektivet några händelser som delvis ändrar bilden.
Forskare och försvarspolitiker kliver in på banan. Forskarna påpekar att digitala system är sårbara om man inte har ett analogt alternativ – en Plan B. Lite mer vulgärt uttryckt: Varför ska en främmande makt invadera Gotland om det räcker med att stänga av betalningssystemet! Då är man ju mer eller mindre värnlös och landet stannar.
Parallellt härmed strömmar journalister från andra länder hit. Deras normala fråga är varför vi är så naiva. Inget annat land i världen siktar mot helt kontantlöst och det beror inte på att utlänningar är mindre teknikkunniga än vi. Snarare kanske mer försiktiga och utan vår tilltro till pålitliga och välmenande myndigheter. Varför har landet Lagom blivit landet Ultraextremt? Själv har jag haft cirka 50 sådana intervjuer från världens alla hörn.
Finns en vrede i folkdjupet som faktiskt kan ställa frågan om kontanter som ett analogt reservalternativ på sin spets i höstens val? Varför säger myndigheterna att vi ska ha kontanter hemma när ofärden kommer, om de inte går att använda?
Vi anordnade för några veckor sedan ett mycket välbesökt seminarium i riksdagen på detta tema. Här medverkade de politiska partierna vars representanter idkade självkritik. Vi kanske inte insåg riktigt konsekvenserna, sades från politiskt håll.
Kan frågan om vårt betalningssystem återerövras av politiken? Ja, det är upp till oss alla att bestämma. Ett konkret sätt att göra det på är att fråga våra kommunpolitiker var de står i frågan. Stöder de kontanterna och ett levande civilsamhälle eller inte? Ställ dem mot väggen och kräv besked före valet!