Är framtiden gråhårig?
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Flera rapporter har belysts i media den senaste tiden om den förestående äldreboomen under det närmaste halvseklet och de utmaningar som denna demografiska utveckling för med sig. Nu senast kom en rapport av Fernando Gil Alonso från Centret för demografiska studier vid Autonoma universitetet i Barcelona som visar att det idag går 55 pensionärer på 100 sysselsatta i Europa. Detta förhållande kommer att ändras till 2050 när det beräknas bli 91 pensionärer på 100 sysselsatta.
Vi får således ett "pensionärseuropa" där dagens ekonomiska problem får ett förskjutet fokus till konkurrens om den yngre arbetskraften. Detta kommer att ske för att i någon mån balansera det egna systemet finansieringsutmaningar. Kampen om den unga arbetskraften kommer inom branscher och mellan olika samhällssektorer och länder.
I höstas kom en rapport från Kairos Future om rekordgenerationens pensionering. Rekordgenerationen i Sverige definierar de som medborgare födda 1945 - 54, det vill säga. cirka 1,2 miljoner människor. Denna generation har andra förväntningar på trygghetssystemen. De ligger närmare sina barn i sina värderingar än sina föräldrar. Kraven ökar på systemen och tilltron till desamma sviktar i ökande grad. Vad har då rekordgenerationen för uppfattningar inför sin förestående pensionering? Rapporten kan sammanfattas så här;
"Pensionär är man när man är över 80 gammal och skröplig - inte som nyligen pensionerad.
"De ser framemot en andra "frihetstid" när man kan förverkliga sina drömmar -leva loppan, göra slut på de egna tillgångarna, träffa sina vänner och sedan dö.
"De vill resa mycket och en hel del av dem funderar till och med på att flytta utomlands ( ca en fjärdedel). Det gäller både hög- och låginkomsttagare av olika skäl. Kommer de att lämna ett sjunkande skepp?
"Förtroendet för den svenska välfärdsstaten har försämrats drastiskt i denna grupp jämfört med tidigare undersökningar och 73 procent tror att den sociala tryggheten kommer att försämras, 75 procent tror att pensionerna kommer att sänkas och 64 procent tror att arbetslösheten kommer att öka.
"Både den unga generationen och rekordgenerationen är själva utvecklingsoptimister. Tekniska framsteg och nya läkemedel är exempel på möjligheter de ser. För rekordgenerationen har det dessutom mycket blivit bättre sedan de själva var yngre.
"Gapet mellan uppfattningen om den personliga välgången och den offentliga sektorns problem blir allt större - ett slags paradox - för mig blir det bättre, systemet blir sämre.
"Vid frågan om de kan tänka sig arbeta längre än 65 blir svaret - det beror på. Lägre skatt och deltid skulle underlätta en sådan utveckling tycker de. Tillfälliga arbeten, frivilligarbete och mentorskap är delvis lockande möjligheter för dem.
I annan debatt som vi hört i media har uppfattningen från denna generation framförts i termer av att efterkommande generationer behöver arbeta mer och längre, helst till man är 70 år. Det är intressant, med tanke på att dagens reella genomsnittliga pensionsålder är avsevärt lägre. Motreaktionerna kommer sannolikt successivt. Och eventuellt kommer generationsmotsättningarna att öka om man inte samlar sig och börjar arbeta gemensamt med utmaningarna.
Frågor och möjligheter
I ljuset av ovanstående infinner sig några frågor;
Förbereder vi oss tillräckligt idag för dessa utmaningar?
Tror denna generation verkligen att vi kommer att kunna hantera dessa utmaningar genom att göra mer på samma sätt?
Behöver vi inte finna nya vägar att möta utmaningarna?
Vi i Sverige kan välja att satsa på att gå före i Europa och ta oss an de demografiska utmaningarna. Det skulle inte bara vara till nytta för oss själva utan också för andra som ett lärorikt föredöme i samverkan mellan olika aktörer, länder, policyskapare och verksamheter. Inget system löser idag sina problem inom systemets gränser. Det behövs mer nytänkande, gränsöverskridande med internationellt samarbete och en aktiv försöksverksamhet. Vad är det som hindrar att vi tar detta initiativ i detta land? Med till exempel särskilt fokus på några försöksområden som Gotland? Gotlandsambassadörerna kan väl ha en roll i det?
Vi behöver en dialog om visioner för ett åldrande Sverige och Europa. Vi kanske t.o.m. skulle kunna bestämma oss för att bli ett slags äldreparadis?
Äldreparadiset erbjuder en god livskvalitet för invånarna med goda förutsättningar till ett berikande och hälsosamt liv. En aktiv medverkan och ökat ansvarstagande utifrån den enskildes förmåga att ta vara på sina förutsättningar syns i bland annat genom att vara en partner i hälsoförebyggande arbete och medskapare i vård och omsorg. Med hjälp av de nya möjligheter som redan idag står till buds förändras vardagen. Ökade möjligheter till arbete för andra generationer öppnar sig även i detta paradis i generationsövergripande projekt. (Det gör det alltid när visioner skall omsättas)
Visioner är viktiga och det finns säkert flera varianter. Poängen med visioner är inte vad de är, utan vad de gör. Äldreparadisvisionen skulle kunna leda till;
"Att kraft frigörs med en tydlig inriktning för att bygga framåt och mer tydligt ta utmaningarna på allvar.
"Medvetna satsningar på att finna och pröva nya lösningar för att möta utmaningarna kunna vara lockande för fler att medverka i, även för de yngre generationerna
"Vi kan genom sådana satsningar dra till oss ytterligare expertis, intresse och idéer även från andra delar av Europa, eftersom dessa utmaningar finns även där. Om vi bjuder in, så kan andra bjuda till. Vi kan bli ett attraktivt experimentområde som är lockande.
"Vi kan pröva och utveckla lösningar för att bättre stödja stora grupper att bättre hantera sina hälso- och sjukdomsutmaningar och dessutom då få mer kraft och resurser över för att hjälpa människorna med de svåraste tillstånden
"Förmodligen behöver då inte allt färre behöva göra mer på samma sätt för fler, utan istället skulle de relativt allt färre kunna göra arbetet bättre på nya sätt för att möta behoven hos allt fler.
Slutligen vill jag peka på paradoxen att rekordgenerationen som idag springer på de flesta maktpositionerna och som ger uttryck för sin oro för framtiden i t.ex. rapporten från Kairos, är också de som kan bestämma att starta liknande satsningar som föreslås ovan. Varför gör de inte det? Och om de upplever sig göra det - räcker det verkligen till? Som man bäddar får man ligga, eller som man förbereder så får man också leva.
Ett litet äldreparadis behövs nog trots allt med till exempel; mer internationella samarbeten i Europa, med fler pensionärsuniversitet, med en mer medskapande vård och omsorg som stöd, med utnyttjande av ny teknik, flexiblare pensionsövergångslösningar, mindre av "one-size-fits-all" tänkande och mer framtidshopp tillsammans med till exempel äldreturismsatsningar. Detta vore kanske något att diskutera vid några möten i den nya kongresshallen eller på mindre konferensanläggningar på Fårö? Vad väntar vi på? Ni blir ju inte yngre - kroppsligt sett&