År inte arbetarhistoria lika mycket värd?
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Stenbrottet var i drift mellan 1919 och 1932 där upp till 40 personer hade arbete samtidigt under den på Fårö legendariske "Klintsbropelle" som verkmästare. Bryggan användes för utlastning av kalksten, men de många och hårda strejkerna tog antagligen musten ur viljan att driva brottet vidare, trots att arbetarna ansåg att stenen var av god kvalitet.
Klintsbro var bredvid Norsholmen några år tidigare, den enda egentliga industrin på Fårö och när brottet lades ner så försvann även möjligheten till utkomst på hemön för de fåröbor som inte ägde en egen gård.
Militären tog senare över brott och brygga, där de hade ett minförråd, och renoverade efterhand bryggan som även användes av dem. Nu är militären borta och snart kanske resterna av Fårös arbetarhistoria med den. Kanske blir det som Fästningen i Fårösund, en restaurang med brygga för gästerna eller som Furillen, varsamt exploaterat som turistområde. I värsta fall rivs den unika bryggan och allt förfaller, precis som i Bungeviken.
Det är sorgligt att se att en av min barndoms favoritplatser kanske kommer att försvinna för evigt. Länsstyrelsen säger sig antagligen inte ha möjlighet att hjälpa till med renoveringen av bryggan även om den är unik i sitt slag. Att hitta finansiärer i övrigt ter sig nog svårt.
Det är lite märkligt att länsstyrelsen kan styra och ställa på alla möjliga håll, men när det gäller ett unikt historiskt monument över arbetarrörelsen då finns det varken pengar eller den riktiga viljan. Varför inte göra ett världsarv av den?
Nu känns det dubbelt angeläget att den roman om arbetarrörelsen och Klintsbro som ligger i min dator ska tryckas och ges ut. Kanske blir den det enda som kommer att minna om att det en gång fanns en livaktig arbetarrörelse även på Fårö.