Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Men fokus i jämställdhetsdebatten har hamnat fel.
Istället för att handla om de reella problem flertalet kvinnor möter, glastak och lägre löner, har debatten fastnat i smala, identitetspolitiska diskussioner.
För oss är det därför självklart att vara både moderater och feminister. Moderaternas sakliga instinkter i politiken behövs även i jämställdhetsdebatten.
Ur ett ekonomiskt och rättighetsperspektiv ligger Sverige efter. Länder som Rumänien och Bulgarien, som den feministiskt rödgröna regeringen sällan talar gott om, är mer jämställda än Sverige när det kommer till dessa parametrar.
Rumänien har större andel kvinnliga chefer och lönegapet mellan kvinnliga och manliga chefer är tre gånger lägre än i Sverige, med 5 procent respektive 16 procent.
Samtidigt växer utmaningarna för kvinnorna i förorterna. I det utanförskap som biter sig fast i många förorter är det kvinnor som drabbas hårdast. Endast varannan utrikes född kvinna är i arbete och för de kvinnor som har låg utbildningsnivå befinner sig inte ens en tredjedel på arbetsmarknaden.
I dessa utanförskapsområden håller också rättsstaten på att vittra sönder, våldtäktsutredningar staplas på hög och ett hedersförtryck breder ut sig.
I en undersökning som ”Varken hora eller kuvad” gjort i utanförskapsområden svarar 83 procent av de unga tjejerna att de inte får umgås med killar i skolan. Det handlar inte om några hundratals unga tjejer, utan tusentals.
Men socialdemokrater pratar oftare om kvotering av mångmiljonärer i börsbolag än att kvinnor är sysselsatta i mycket lägre utsträckning än män, utrikesfödda kvinnors sysselsättning och det utbredda hedersvåldet.
Detta borde diskvalificera Stefan Löfven som feminist.
Sverige har kommit en lång väg när det gäller jämställdhet, men det finns fortfarande en lång väg att gå för många kvinnor.
Nyckeln till ökad jämställdhet är konkreta reformer som ger resultat – därför behövs klassisk moderat politik när det kommer till ekonomiska reformer och upprätthållandet av statens kärnuppgifter.
Statsministern tillåter smala, identitetspolitiska diskussioner styra agendan samtidigt som de orättvisor vanliga kvinnor stöter på i sin vardag får alldeles för litet utrymme. Är Löfven verkligen feminist?