Med risk för att placeras i skamvrån såsom påstådd rasist och krigshetsare vill jag försöka utveckla rubrikens två, vid första påseendet, oförenliga begrepp till att vara i viss mån byggda på inbördes liknande naivitet i vårt förhållande till omvärlden. Batikhäxan (googla gärna) är en något elak omskrivning av en person (mestadels kvinna) som i unga Afghanska män ser behov av omtanke, omvårdnad och garanti för att få stanna i Sverige. Absolut en vacker och beundransvärd inställning till bland annat de 9 000 Afghaner (utan asylskäl) som nu omfattas av den så kallade gymnasieamnestin.
Min fundering i all enkelhet är hur våra kära häxor tänkt sig att finansiera detta. Om vi inte överdriver så kostar boende och försörjning för dessa unga män ca 1 miljard kronor per år. Plus kostnaden för gymnasieplatserna. Samtidigt har vi inte möjligheter att lyfta tillvaron för ca en femtedel av landets pensionärer vilka lever under gränsen för relativ fattigdom. Majoriteten är kvinnor.
Om en grupp får pengar för sitt uppehälle av staten/kommunen måste en annan grupp få mindre. En självklar politisk prioritering och hitintills har fattigpensionärerna ständigt få stå tillbaka. Kan man få be häxorna fundera på detta och kanske lyfta blicken från det goda hjärtats målgrupp utanför landets gränser och rikta den mot medmänniskorna i det egna landet?
Nästa godhjärtade grupp av medborgare är den som vill att Sverige ska ratificera det senaste utspelet, från ännu mer godhjärtade globalister, nämligen FN- konventionen ”Förbud mot kärnvapen”. Det finns ett antal stater som redan ratificerat och det stora flertalet av dessa lovar jag att läsaren aldrig hört talas om.
I Europa och Mellanöstern finns bara något mindre land som tänkt ratificera. Definitivt inte EU och våra nordiska grannländer. Nu råkar det vara så att regeringen beställt en utredning om hur denna konvention skulle påverka vårt land. Margot Wallström är nu säkert fullt sysselsatt med att försöka begrava och glömma bort den utredningen. Den är skriven av L E Lundin (googla gärna) och vill man vara lite elak kan man sammanfatta slutsatsen i utredningen med att tanken bakom konventionen är ”välvillig men snömosliknande”. Bland annat skulle den slå mot det försvarspolitiska samarbetet med Finland och göra Sverige mindre relevant att samarbete med i avrustningsfrågor. Och inte minst underminera vår säkerhet. Med andra ord den vanliga kampen mot väderkvarnar.
Det är vid kontakten med batikhäxor och personer som ivrar för meningslösa förbud mot allt ont (batiktomtar?) som man kan drabbas av andnöd och yrsel. Hur kan i ett upplyst land som vårt produceras så mycken galenskap enbart genom att hävda någon slags övergripande godhet vars konsekvenser inte får ifrågasättas eller diskuteras utan att kritikern får ikläda sig elakhetens och människofientlighetens alla attribut?