Få debattörer om skolan har stått inför en klass och granskats i varje detalj av trettio par ögon. Få tycks veta något om verkligheten i skolans vardag.
Inga metoder löser alla problem, pedagogik handlar om kommunikation, och det är ofta tillfälligheter som avgör hur förhållandet mellan lärare och elever skall utvecklas. Två exempel.
För många är sedan fick jag en sjundeklass i matematik i den nyinrättade enhetsskolan. På första bänk satt en svårt handikappad pojke som vi kan kalla P* - han hade för stort huvud och gick med kryckor.
P* arbetade träget, men en dag vände han sig till mig: "Du, magistern, jag förstår inte det här. Vill magistern förklara det för mig?" Jag gick och ställde mig framför honom, förklarade. När jag var färdig, sa P*: "Ja, nu förstår jag. Tack så mycket, magistern."
Undrande såg jag ut över klassen. Under de fem minuter som min förklaring tagit hade denna livliga, ofta ostyriga klass suttit knäpp tyst och lyssnat andäktigt. Jag såg på dem. I det ögonblicket uppstod ett tyst samförstånd mellan dem och mig.
Min sambo W* har berättat, att hon vid ungefär samma tid fick ett vikariat i en åttonde klass av pojkar som hade förbrukat många vikarier. Rektorn följde henne bara till dörren till klassrummet, hon fick gå in själv, och där satt de och glodde, en samling drasuter med benen sträckta långt framför sig. En av dem var uppkäftig och W* visade ut honom.
Efter en stunds undervisning råkade W* titta ut genom fönstret, och där låg den utvisade på taket av ett uthus. Vid den synen brast W* ut i ett gapskratt på grund av det befängda i situationen: Där låg han som burit sig illa åt låg och njöt av solen och vårluften medan de andra pojkarna, som hade uppfört sig någorlunda hyfsat, fick svettas tillsammans med henne i det heta klassrummet!
Det skrattet var förlösande. Hon var ju mänsklig! Efter det blev pojkarna som lamm, de till och med kom till tunnelbanestationen och mötte henne när hon kom för att utöva sin lärargärning.
Kommunaliseringen av skolan betydde en återgång till en tid då bönderna förbjöd lärarinnan att läsa Nils Holgersson därför att det inte var verklighet. Denna "reform" avslutade den nedbrytning av lärares status som fått så förödande effekt i svenskt skolväsen.
Kravet på ämneskunskaper har inte beaktats tillräckligt under de gångna åren, och utbildningen behöver revideras. Men det är en omöjlig utgångspunkt om man vill lyfta den svenska skolan ur dess nuvarande situation, eftersom det är de befintliga lärarna som måste göra jobbet! Avskaffa idéerna om "kontorstid", avstå från detaljanvisningar från ovan och giv i stället lärarna fria händer att fullgöra sitt uppdrag!
En lärare tillåter eleverna att fråga om lektionens ämne när som helst och tar upp den ställda frågan. Lärarens kunskaper kanske inte räcker för att ge ett svar genast, men det kostar inget att säga: "Jag kan inte svara på din fråga nu, men jag ska försöka ta redan på saken till nästa gång". En effektiv form för förbättring av lärarens ämneskunskaper!