Besparingarna försämrar sjukvården
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hälso- och sjukvården på Gotland är bra men riskerar tyvärr att kraftigt försämras om besparingarna enligt Hans Anderssons förslag görs.
Det är en snedfördelning mellan vad man satsar skattepengar på och vad som det ska sparas på. Pengar finns det egentligen men de kastas många gånger bort på hopplösa tunnelprojekt eller bistånd till något u-land där de hamnar i fel fickor.
Och alla dessa satsningar på olika projekt. Man ger en viss summa "öronmärkta" pengar som ska räcka en viss tid. Det skapar en otrygghet i samhället som få vanliga medborgare eftersträvar.
Sjukvård måste få kosta en del. Vi lever i ett välfärdssamhälle och inte i ett u-land.
Nu till vad jag vill kritisera i det Ni skriver och det är begreppet egenvård och de planer Ni har för Gotland. Först vill jag tacka Er för att Ni definierar begreppet egenvård. Dock vill jag påstå att det inte kommer att fungera.
Om jag tittar på de tre fiktiva exemplen som Ni anger så förstår jag hur det är tänkt på papperet. Men så fungerar sällan verkligheten.
Framförallt inte när situationen förändras så att personen Ni beskriver behöver gå från en grupp till en annan. Då måste det finnas ett skyddsnät och det skyddsnätet tar Ni bort - personen kan då komma att kosta samhället oändligt mycket mer än vad nuvarande system gör.
Mycket ansvar läggs på anhöriga. Men alla har inte anhöriga och alla anhöriga fungerar inte som skrivbordsmodeller är tänkta.
Att individen kan ansöka om bistånd från Social- och Omsorgsförvaltningen fungerar inte om den sjuke som ska ansöka är ur stånd att göra detta. En person med insulinkrävande diabetes kan inte vänta. En alltför hög insulindos (som ger alltför lågt blodsocker) dör man tämligen omgående av.
En alltför låg dos insulin (som ger alltför högt blodsocker) dör man av efter en kort tids sjukdom.
En 82-årig kvinna som är vital och tar sitt insulin och sköter sig helt själv behöver sannolikt viss kontakt med sjukvården.
Om hon blir akut sjuk måste dosen ändras och kanske behöver hon hjälp med att ta sitt insulin om ingen anhörig kan hjälpa till. Detta är inget hon som sjuk hinner och orkar ansöka om bistånd till. Det är inte ens säkert att hon själv orkar ringa sin vårdcentral och vänta i växeln. Hon måste snabbt och enkelt kunna få professionell hjälp.
Om det nu är ett välfärdssamhälle vi vill leva i med medicinsk kompetens som ökar livskvaliteten för medborgarna. Jag kan tänka mig ett system där denna kvinna står på en lista hos vårdcentralen och att man har daglig telefonkontakt med henne och hör hur hon klarar sig. Ett telefonsamtal behöver inte ta mer än några sekunder. Skulle hon bli liggande medvetslös i hemmet så krävs dyra insatser om hennes liv överhuvudtaget går att rädda.
En 82-årig kvinna med reumatism och obrukbara händer ska ändå tydligen ägna sig åt egenvård med hjälp av hemtjänst om inte anhöriga finns som klarar uppgiften. Är kompetensen nuförtiden så hög inom hemtjänst att man klarar detta? Vem är ansvarig vid feldosering?
Prioriteras denna kvinna om hemtjänst har ont om personal? Systemet blir mycket sårbart för man kan väl inte begära att hemtjänst klarar att ändra insulindosen om kvinnan själv tillfälligt inte orkar. Då måste hemtjänst diskutera med någon vårdcentral.
Problemet med modellen Ni beskriver är att verkligheten sällan är så enkel som skrivbordsprodukten.
En 82-årig kvinna med insulinkrävande diabetes har sannolikt haft sin sjukdom i många år och kan ha drabbats av komplikationer och kan då knappast anses som frisk. Komplikationer undviker man genom att ständigt ha lagom lågt blodsocker. Ögon och njurar och fötter-ben brukar kontrolleras.
Ögonkontroller sköts av ögonspecialistläkare men njurarna klarar allmänläkaren vid lindrig påverkan.
Fötterna kan kvinnan klara själv om hon får instruktioner. Får hon fot-bensår så krävs stora insatser av sjukvården. Förr amputerades en hel del fötter och ben.
Jag har upplevt en nära anhörigs död där hemtjänst vårdat mer ju sjukare personen blev.
Att det var akut sjukdom som tillstött och som krävde sjukvård förstod aldrig hemtjänstpersonalen. Hur mycket utbildning har Ni tänkt att hemtjänstpersonalen ska få?
"På Gotland ska vi vara stolta över att vi har så mycket hjärta i sjukvården och att vi gör så mycket för våra sjuka medmänniskor". Det är yrkesutbildade och sjuka Ni bollar med.
Jag vill som skattebetalare betala för medvetna förbättringar och inte medvetna försämringar.
H. Magnusson