Jag har varit/är långtidssjukskriven, men sedan ett år tillbaka har jag varit i en åtgärd, med i samverkan Arbetsförmedlingen/Försäkringskassan. Ett år är det mesta man får vara med som långtidssjukskriven som vill tillbaka i arbetslivet. Under den tiden har det sett bra ut på papperet, att jag rehabiliteras. Men det är endast på papperet.
Jag har tjatat och krävt den hjälp jag har rätt till, en arbetsplats att rehabiliteras på, men till ingen nytta. Jag har inte fått någon plats tilldelad. Arbetsförmedlingen har mestadels varit sjukskriven så ingen har jobbat på mitt ärende, och nu är det för sent att få en arbetsplats, då min tid i projektet snart är slut. Det finns heller inget sätt att förlänga, eftersom det är högst ett år man får vara med.
Alla regler gör mig vansinnig! Borde man inte se till individen, och från fall till fall? Jag behöver ut på arbetsmarknaden igen, nu när jag mår tillräckligt bra!
Så jag säger grattis för att siffran i statistiken ser bra ut jämfört med den skrämmande verkligheten! Säger sen tack för att ni slösat bort ett helt år för mig! Istället för att känna mig pigg och förväntansfull på att testa jobba igen, så har jag istället varit trött för att jag märkt att viljan att hjälpa inte finns. Det är så mycket lättare att skicka över ärendet till nästa, ingen behöver ta ansvar. Ingen som verkar bry sig om att deras jobb innefattar mitt liv i deras händer. Jag vill ju framåt!
Jag har varit sjukskriven för att jag absolut inte varit arbetsför, men när jag nu rehabiliterats så pass bra, att jag fixar, även enligt min doktor, att rehabiliteras arbetsmässigt för att kunna komma tillbaka i arbetslivet igen, så får jag inget stöd eller hjälp med det.
Det är märkligt när det är arbetarpartiet (Moderaterna) som styr landet. Då borde jag väl få den hjälp och stöd som krävs för att inte vara en börda för samhället, men inte heller!