Kära föräldrar, kära lärare och den lille killen som nog var en smula sen till skolan i morse. Jag såg dig, sent men i tid att förstå att du skulle kasta dig över gatan utan att se dig om.
Jag såg dig i tid för att inte behöva tvärbromsa. Jag såg dig i tid att förstå var du var på väg. Du såg inte mig, eller någon annan i trafiken.
Jag hoppas att du hann i tid till skolan.
Snälla hjälp mig. Jag vill inte bli den som kör på ditt barn eller en av dina elever. Jag vill inte köa på dig eller själv bli påkörd. Jag vill det verkligen inte. Alls.
Det är vår, det är varmare (?) det är ljust. Cyklarna kommer fram och våryra barn, med hjälm, agerar som ystra agerar i trafiken som om de vore odödliga.
Det är de ju inte, ingen är det. Jag gör vad jag kan, och med 32 år bakom ratten är jag van att väja för både människor och djur. Det handlar också om att bilister ska visa hänsyn till landsvägscyklister – vi får vara på vägen, snälla håll lite avstånd.
Men, när det gäller barn på cykel, eller större barn (alla är vi ju barn till någon) som cyklar över övergångsställen, eller svänger över vägar som om alla andra automatsikt ska stanna.
Det gäller faktiskt både bilar och fotgängare. Det bidrar till att väsentligt öka risken att någon bakom en ratt blir skyldig till att ha kört på en cyklist.
Till stor skada för alla inblandade, och verkligen så onödigt.
Som bilist och cyklist kommer jag göra mitt yttersta för att inte skada eller skadas.
Jag drar mitt strå till stacken och hoppas att föräldrar och lärare kan ta sig en liten stund i anspråk för att prata trafiksäkerhet, prata om att övergångsställen inte är ett absolut skydd.
Obevakade övergångsställen handlar ju om samspel, att vi tar hänsyn och ser varandra.
Ömsesidigt. Leva och låta leva liksom.
Låt oss hjälpas åt