Jean Paul Sartre höll 1945 en föreläsning om existentialismen. Dess kärna är att vi människor inte är förutbestämda utan vi är fria att välja våra liv, vår mening, vårt ansvar.
Vi är inte ansvariga bara för våra egna handlingar, vi är ansvariga för följderna av att alla andra fattar samma beslut som vi.
Om alla tänker, att det inte spelar någon roll om just jag följer med flygplanet som ändå ska avgå – innebär det ett flygplan fullt av tillfälliga och oansvariga medpassagerare.
Om alla tänker, att jag behöver den här suven. Men om alla… Om vi var och en, satte oss ner i en fåtölj och reflekterade över vårt ansvar inför
- Att vi redan släppt ut den koldioxid som jorden kan binda för att inte riskera en förödande uppvärmning av jorden.
- Att vi, om vi fortsätter leva som vi gör, har fyra år kvar att med bara 66 procents sannolikhet klara 1,5 graders målet – som bedöms som hotfullt högt.
- Att om vi lyckas minska koldioxidutsläppen med 6 procent per år och plantera mycket mycket träd och sköta jorden klimatvänligt – måste vi ändå binda och begrava en hel del koldioxid på ännu okänt sätt.
- Att all koldioxid som vi nu släpper ut måste tas om hand av våra barn, barnbarn, barnbarnsbarn – de som överlever den riskfulla framtiden.
Vad skulle vi komma fram till innan vi reser oss från stolen?
Sartre skisserar tre flyktvägar:
- Att vi gör oss till offer – Jag som redan har så mycket…
- Att vi skyller på en roll – Jag har som förälder/lärare ansvar för andra…
- Att vi gör som andra gör ”Alla jag känner flyger...”.
Om vi inte flyr? Om vi får kontakt med vårt ansvar och vår valmöjlighet.
Vi kan inte själva och ensamma förändra världen. Men vi kan välja vår egen roll. Vi kan välja att söka leva så hållbart vi kan.
Vi kan erkänna att det finns en framtid som vi bidrar till att skapa – inte bara ett nu.
Tomas Tranströmer skriver i dikten Vermeer att det för alla – utom för små barn – finns en vägg, som man vet om eller inte vet om och som är en del av oss själva. ”Det gör ont att gå genom väggar, man blir sjuk av det, men det är nödvändigt”. Jag ser väggen som genomskådandet av flyktvägarna. Den insikten gör ont! Den insikten ställer krav.
Det kan behövas en god stund i stolen utan att resa sig upp för att få syn på väggen och bli beredd att se framtiden i belysning och inte dold av mörker.
Vad gör man då? Pratar! Avslöjar för andra. Slår sig samman med andra. Riktar om meningen med livet. Stakar ut nya banor. Kliver ut ur mörkret!